One of those days

 

Idag har det varit en “sån där” dag. Det började med att jag inte kom upp i tid, jag försov mig riktigt rejält. Om det berodde på att jag inte tryckt igång larmet när jag lade mig eller om jag stängt av det halvsovande, det vet jag inte. Meningen var att jag skulle ta 12-bussen till stan för att simma… Tanken var ju i alla fall den och det sägs ju att det är tanken som räknas…

Sen gick allt lite halvdant och segt. Jag lyckades dock med att cykla. Idag ökade jag till 12 minuter och då hann jag 5 km. Det låter inte speciellt mycket, men jag är nöjd och det är ju det viktigaste. Och så vet jag med mig att det är mycket bättre att gå ut lågt och lyckas med föresatsen. Det ger ju mersmak.

Nästa som gick fel var att jag missbedömde tiden i duschen. Det är ju så skönt att stå i en varm dusch och njuta av vetskapen att man verkligen gjort något med sina muskler. Jag hann ner till bussen men det var dock på det berömda håret.

Byte av buss vid Knutpunkten, min buss är inne ca en kvart innan stadsbussen ska gå. Så jag satt i busskuren och väntade. Jag kan ju berätta att jag tyckte inte att det var kul att se bussen köra förbi. Nu hade jag sån tur att det finns en buss till som går åt det hållet, lite längre att gå bara. Eftersom jag inte åkt den bussen tidigare så var det ju bäddat för misstag, kanske därför som det inget hände. Bara det att jag gick av en hållplats för tidigt, men det räknas inte. Det rörde sig nog bara om ca 100 m.

Nåväl jag lämnade tillbaka de lånade filmerna. Rätt filmer den här gången, jag har försökt att lämna henne ett gång av mina egna filmer men det gick inte hem. Jag fick kaffe och lussebulle och fick låna en mobilladdare för batteriet på min mobil är kinkigt.

Sen hade jag lite tur och fick skjuts hem. Men… nästan hemma så kom jag på att min telefon låg kvar inne i stan. Tur i oturen är att jag har en extratelefon med ett refillkort i, så jag är inte helt strandsatt. Men det innebär att jag måste in till stan i morgon igen för att hämta min lur. Jaja, det kunde varit värre! Men nu är i alla fall även den här dagen slut.

 

 

Technorati-taggar: försov,dusch,buss,missade,mobil,glömt

Inget ont som inte har nåt gott med sig

 

Jag börjar med att säga: Tack Babbi, du har så rätt! Det är aldrig någonsin rätt att ta sitt eget liv, men när jag sitter och småmuttrar för mig själv, mår mindre bra och grubblar, då far  tankarna iväg. Ibland åt helt galet håll. Men att ventilera och att få feedback knuffar mig in på rätt spår igen. Så fortsätt att nypa mig i örat, det är jag bara tacksam för. Och detta för mig in på ett av mina favoritämnen, Vänner. Underbara, goa, stöttande och de som säger sanningen till mig när det behövs. Vad vore livet utan er? Löv jo ål!

Och så var det då det här med orsak och verkan. Att allt som händer har en mening. Livet har inte alltid farit lätt fram med mig, men när jag sitter och tänker tillbaka så vill jag med facit i hand inte göra någon tidsresa och ändra på något. För jag ser att det som varit mindre bra har gett mig det jag i dag värderar högt. Ungarna, min älskade, underbara, som sin mor lite smågalna, söner.

Jag kan även se det goda som kom från en mindre lycklig människa vilken jag räknade som en mycket nära vän, men som svek mig så grymt. Hade det inte varit för denna person så hade jag bl.a. inte haft kontakt med tre kvinnor som idag finns i min vänkrets. De som nyper mig i örat när jag hamnat på villospår, de som peppar mig när det går trögt, de som kommer med tröstande ord när jag är ledsen och de är starka nog att jubla och applådera när nåt går bra för mig. Så trots allt så jag till övervägande del tacksam mot denna olyckliga person.

Det jag själv har gått igenom tidigare har gett mig en förstahandserfarenhet som jag har kunnat använda för att stötta närstående vid deras kriser. Jag har fått en förståelse som jag annars inte haft.

Att få lov att inse vilka effekter tidigare upplevelser har på livet idag, det är stort. Att få lov att inse att tråkiga tidigare upplevelser har positiva effekter på det nutida livet, det är en gåva.

 

 

Technorati-taggar: vänner,tidsresa,barn,gåva

Hur är det egentligen?

 

Jag har alltid ansett att självmord är den ultimata egoistiska handlingen.  Och att det står i diametral motsats till den kristna läran. Men är det egentligen så? Tänk om det egentligen är ett “leap of faith”?

“Du har sagt att Du ska ta hand om mina problem. Okej, här kommer jag nu. Ta hand om mig!”

Tänk om det i stället är den mest tillitsfulla handling man kan göra? Ta sitt liv i förtröstan att man blir omhändertagen. Av vår Fader.

Är det modigt att avsluta detta livet och byta det mot nåt totalt okänt?

Det är nog både och. Jag kan förstå att det kan kännas nattsvart. Helt och hållet utan det minstaste lilla kryphål att slinka igenom. Ingen lösning på alla de problem som ligger som dödviktston på ens axlar.

Om man i ett sånt läge avslutar sitt jordiska liv är man nog både otroligt modig och otroligt svag.  Modig för att det finns inget mer okänt att kast sig ut i. Svag för att det ändå är en så pass enkel lösning på problemen.

Ja, jag har en känslomässig svacka. Nej, jag tänker inte säga upp mig som levande människa. Just detta att skriver om det. Ventilerar det är ju i sig en garant att det inte sker.

Jag är fullt medveten om varför det bidde en liten kana utför just nu. Orsaken är inte en utan flera. Det är jobbigt men inte mer än jag kan hantera.

” För att kunna komma upp, måste man först ha trillat ner.”

Jag fick just dagens första skratt! Tack kära vän för det! “…trampa på mina tår…” Kunde inte låta bli att skratta! Och skratt är stegpinnar som bara leder uppåt.

Jag känner nu hur den infernaliska huvudvärken börjar släppa sitt järngrepp om min arma skalle… Lite mer än näsan sticker upp ovanför vattenytan.

Om jag vore en tryckkokare så är det dessa mer eller mindre medvetet tillåtna deppstunder som gör att jag inte exploderar. Jag har ett behov av dem för att orka gå vidare. Framåt. Uppåt.

Smärtsamt och jobbigt att vara i dem. Underbart när jag är igenom. Faktum är att de blir kortare och mer sällsynt förkommande.

Jag har varit mycket öppen i detta blogginlägg, inte för att ringa i några larmklockor eller för att skrika på hjälp. Utan bara för att få lätta på mitt tryck. Med andra ord: Det finns ingen anledning till oro!

Och nu är det kaffedags med hembakad pepparkaka.

Kram alla godingar!

 

Technorati-taggar: depp,självmord,pysventil,skratt,svacka

Ur led är tiden

 

…nej, det är nog snarare jag som är ur led. Eller ännu rättare min dygnsrytm. Går upp på morgonen med de allra bästa intentioner att IKVÄLL då ska jag minsann… Och så säger de att det är tanken som räknas. Inte katten blir min dygnsrytm bättre bara för att jag tänker på den. Nu är det nog dags för denna här att sätta på sig en skjorta så att där finns någon krage att ta tag i.

Men faktum är att även tiden är ur led. Mina jordgubbsplantor blommar och har kart, forsythian har blommor. Inte så överväldigande blomning som på våren. Men den blommar! Idag (läs i går) gick jag i en klänningslång ärmlös tunika och klippte gräset. Hallå!? Det är oktober. Eller är jag så till den milda grad vilse i pannkakan att mitt medvetna jag befinner sig i fel månad? Om så är fallet finns det då någon vänlig själ som kan peka ut var rätt månad befinner sig?

Härom sistens trodde jag att nu skulle jag vara tvungen att begrava den ene av mina följeslagare. Den som brukar hänga i en rem om halsen på mig på Prinsens och mina promenader. Den ville inte vara nerstoppad i väskan och hoppade ur vid ett mycket illa valt tillfälle. Så illa att den tog sig ett dopp i en toastol. Tack och lov, säger jag, så hade jag hunnit spola!!! Vi gav den första hjälpen med hjälp av några lyckosamt sparade servetter, jag plockade ur batterierna. Vid hemkomsten öppnade jag luckorna och så fick den stå och torka. Under över alla under så gick den igång. Jag förlorade de foton jag hade på minneskortet, men september hade inte varit någon fotomånad för mig så förlusten blev inte så stor. Det första jag plåtade var favoritmotivet nr: 1, Tellus.

 

Han är så tålig, mitt hjärta, egentligen tycker han ju inte om att bli plåtad men finner sig i det. Han sitter kvar (oftast) och med sina gäspningar talar han om att han inte är helt tillfreds med den där tingesten som glor på honom med ett enda öga som aldrig blinkar. Just nu liggar han i sin soffa och sover, han är förnuftigare än sin matte. Jag undrar vad han drömmer för benen går på honom. Ja, jag sa “sin soffa”! Han har en alldeles egen soffa som står nära min datorplats, så nära att jag kan sträcka ut handen och klappa honom. Han är bortskämd, men det ska han vara. Han är en del av min familj, det är han och jag som bor här. En god vän sa till mig, “Om hundar kommer till himlen så kommer Tellus när kommer dit att fråga var servicen finns någonstans”. Jag log när jag hörde det och tog det som en komplimang.

 

 

Technorati-taggar: vilse,jordgubbar,kamera,bortskämd

Fördomar

Technorati-taggar:

Fördomar. Det är något som vi alla har i större eller mindre utsträckning och mer eller mindre uttalade. Vad är en fördom? Enligt mitt tyckande så är det en åsikt som är grundad på lösa antagande, andras åsikter, hörsägen och därmed vilar den på mycket lösa grunder. Men om man är nyfiken så kollar man, googlar och läser det man får tag i där, både det som är pro och det som är anti. Har man möjlighet så söker man i görligaste mån att få tag på förstahandserfarenhet. Men det låter sig inte alltid göras. Alla har fördomar men värst tror jag de är som säger sig att inte ha några. Jag försöker, så gott jag kan, ha ett öppet sinne och att inte fastna i uppkörda hjulspår. Jag lyckas långt i från alltid.  Nyligen hade jag förmånen att få besöka ett ställe som jag har haft mycket förutfattade meningar om i många år. Ett ställe som jag varit nyfiken på men varit rädd för att besöka då det enligt min mening varit ett ställe som var farligt och blott och bart förknippat med olagligheter. Jag ändrade åsikt efter att varit där, ingen total åsiktsändring, men i det stora hela ser jag mycket mer positivt på det nu. Och rädd för att åka dit igen är jag inte.

Jag har varit på mitt livs första besök i Fristaden Christiania. Ett besök som jag inte ångrar, det jag ångrar är att jag inte kommit mig för att resa dit tidigare.  Laglöst land tänker säkert någon nu. Men så är det inte! Christiania har mycket tydliga lagar och regler, inte många och definitivt inte krångelbyråkratiska. Jag skulle nog hellre vilja kalla dem för levnadsregler. Det är inte tillåtet med våld därinne. Vapen är förbjudna. Inga ryggmärken godkänns. Det är inte tillåtet med tunga droger. Droger finns! Och de säljs öppet. Men det är “bara” hasch. Men aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig den flora av tillbehör som fanns till salu därinne. Alltifrån pyttimala pipor utskurna i nån sorts sten till jättestora glaspipor, bongar. Där har sannerligen kreativiteten flödat fritt, lika fritt som tillgången på det som däri går upp i rök.

Jag var aldrig rädd när jag gick därinne. Men jag måste ju säga att det kändes mycket  märkligt att gå omkring bland alla dessa haschbodar. Där hade försäljarna lagt fram sina varor till försäljning som om det vore godis. Det var ytterligare en sak som frapperade mig, att det finns såå många olika sorter. Men det fria flödet till trots så var det ingen som blev störig och bråkig.

Jag fann en sak som jag gillade extra mycket, Christianias egen ekologiska öl. Den var jättegod. Och billig. Några av dessa godingar rann nerför min strupe den kvällen. Lyckat var också vädret, i stort sett molnfritt och för årstiden varmt. Det var inte förrän solen krupit under horisonten som min tröja åkte på.

Titt som tätt var det någon som släppte iväg en sån där kinesisk lykta, de där som drivs av ett ljus och helt ljudlös seglar iväg genom luften spridande ett magisk varmorange ljus.  Vi satt på ett ställe som heter Nemoland, kombinerad bar-restaurang-scen, men ändå så mycket mer.  Stämningen var hög utan att urarta, folk var trevliga och pratsamma. När hungern började knorra i magen fick vi visserligen vänta bra länge på våra hamburgare men de var väl värda att vänta på. Ingen dussintillagade tunna rackare som man får på snabbmatsställen. Nej, detta var rejäla burgare och det smakade verkligen kött utan en massa tillsatser.

Atmosfären som hela platsen andades var annorlunda än världen utanför. Det verkade som om pulsen slog saktare därinne, stress vad är det. Inga bilar är tillåtna. Typ back to basic. Men hur bra det än var, så är det en stad och många människor som rör sig på en begränsad plats, lägg därtill all musik från de olika scenerna och gatunderhållarna… Det var trevligt och inget alls av det jag förväntat/befarat, men det var skönt att komma hem till min lilla by igen. Men det blir fler besök för min del i Staden. Nästa gång utan alla dessa fördomar i släptåg, dem har jag dumpat. De allra flesta iaf…

 

 

Technorati-taggar: fördomar,Christiania,nyfiken

Objuden gäst

 

Jag hade stängt av tvn för att gå upp och ta mig ett värmande bad. Men först skulle jag titta till datorn. Satt där i lugn och ro när jag hörde ett ljud från hallen eller var det köket? Hmm. Troligen vinden som hittade på hyss. Men så hördes det igen, det lät ungefär som prasslet från en plastkasse. En snabb blick i Tellus soffa för att kolla så han låg där. Jodå, där låg han och sov i godan ro. Försiktigt reste jag mig och smög ut i köket, tänkte att nu skulle jag ta musen på bar gärning, fullt övertygad om att det var just en sådan hemsking. Hittade jag nån liten förtretlig rackare? Näää! (Tack och lov! Jag hade nog fått vingar på fötterna då och flytt uppför trappan.)

Medan jag funderade på var jag lagt musfällorna tappade jag upp ett hett bad till mig. Jag låg där och njöt av det varma vattnet medan jag lyssnade till vindens vinande i ventilationsröret och regnets smatter mot takfönstret. Lät tankarna flyta iväg som de ville när jag plötsligt varseblev ett ljud. Det lät ungefär som när ett vått finger dras mot ett emaljerat badkar. Trots värmen från vattnet kände jag hur jag fick ståpäls över hela kroppen. Ett par andlösa sekunder funderade jag på om jag skulle få panik eller inte. Sen satte maskineriet i hjärnvindlingarna igång som det skulle och jag förstod vad det var som försökte skrämma andan ur mig.

Sålunda lugn och trygg i vetskapen om vem som tillfälligt huserade i de nedre regionerna av mitt hem fortsatte jag att njuta av badet. När jag stigit upp och torkat mig svepte jag om mig en morgonrock, tassade nedför trappan och började jakten på den objudna individen. Jag skulle vilja ha sett mig själv när jag lyckades upptäcka den. Trots att jag medvetet letade så pep jag till av förskräckelse när jag lyckades och verkligen fick syn på den räääliga lilla grådan. Fram med borste och skyffel för att försiktigt återbörda det vilda djuret till naturen.

Sålunda fick den historien ett lyckligt slut, grodan är den ska vara och vi två är ensamma i lägenheten igen.

Hoppas jag!

 

Technorati-taggar: prassel,rädd,bada,gråda

Blodröd sol

 

Efter att ha agerat chaffis tidigt i går morse kom jag hem och satte mig vid datorn. Det smullrade runt om, på avstånd. Altandörren stod på vid gavel så jag kunde njuta av ljudet. Rätt vad det var så blev det riktigt mörkt och så började det mullra på riktigt. Jag tittade ut och luften tycktes nästan helt gul, solen stod lågt och var otroligt röd. Jag kan förstå om avlägsna förfäder tyckte att det var ett dåligt omen och blev skrämda av det. Solen ska inte vara röd, den ska vara gul. Och den ska inte gå att titta på som en falnande eld. Jag plockade fram min kamera och förevigade den röda solen. Det enda jag jag har pillrat med på fotot ovan är storleken, färgen är som den var på riktigt. Extra effektfullt blev det av att jag fick med moln som drog förbi framför. Jag hann precis fota klart innan det brakade loss på allvar. Jag drog ut alla sladdarna till modemet, släckte ner datorn och den grenkontakten där alla elnätsladdarna sitter. Sedan satte jag mig i altandörren och bara njöt av det våldsamma och högljudda skådespelet. Jag älskar åska men måste i sanningens namn att det kom två knallar av sådan magnitud att jag blev rädd. Jag vet att det inte är knallarna som är farliga, men de som small av då var inte att leka med.

I fyrtiofem minuter rullade de stora stenblocken konstant över himlen. Det var blixt på knall på blixt på knall, oavbrutet. Nu har jag verkligen fått mig ett åskväder som heter duga. Åskan höll på länge efteråt men då på avstånd och med andningsuppehåll. Under tiden jag satt där på första parkett låg Tellus på sin filt bakom min rygg. Jag är så innerligt tacksam att han inte blir rädd eller på annat sätt påverkad av åskan.

Jag har roat mig lite med att använda självutlösaren på kameran, det funkar. Så länge det inte är Prinsen jag ska plåta, han har starka tendenser att försvinna ur fokus. Några halvbra blev det i alla fall.

 

Han tycker inte värst mycket om att vara fotomodell men finner sig ganska tålmodigt i det. Liksom i så mycket annat hans smått galna matte kan hitta på. Jag älskar den här hunden!

Tredagarstripp

Jag har varit ute på en tripp. Den tog mig i stort sett tre dagar. Men då har jag varit långt, långt bort. I tiden. Låter det flummigt? Låter det som Sci/Fi? Ta’t lugnt jag har varken varit hög eller åkt i någon tidsmaskin jag har bara störtdykt i en liten låda med papper. Denna lilla låda innehöll sååå mycket. En av de mer underbara pappren var det brev som min mamma skrev till sin mamma strax efter min födelse. Jag fick uppleva hur mor upplevde det. Och så har jag fått svaret på varför jag har så svårt att sova nu.   Jag sov tydligen så mycket och så gott som liten bebis att mamma fick väcka mig när jag skulle ha mat. Sov väl mao tillräckligt då.

Jag har hittat dikter jag har skrivit, skrev en del när det hände mig tråkiga saker. Som tex när Corsitas föl dog, bara en timme gammal. Corsita var min skötehäst under många år och jag älskade den bitska svarta stoet. Jag har hittat en teckning jag fått från en kille jag förälskad i som tonåring och några vykort från densamme.

Teckningar och skriv-ritböcker från lågstadiet, foton från de mest skilda tillfällen. Papper från BB när jag fick mina egna barn. Stickmönster, virkmönster, korsstygnsmönster. Brev, vykort och julkort. Tre trasiga porslinshästar jag sparat för att laga, de åkte i papperskorgen. Några parfymflaskor, under en längre period samlade jag på olika sorters luktegottflaskor, hade massor. Även dessa har fått skatta åt förgängelsen.

Jag har tagit en tripp längs med minnenas allé. Mycket har jag smajlat lite vemodigt åt, en del har fått mig att brista ut i gapskratt. Lite tårar har tillrat. Ca en tredjedel har åkt rätt ner i “runda arkivet”.  Nåt ska jag försöka dela med mig av. Dikterna till exempel, åtminstone nån av dem.

 

Kärleken till en häst

En vän i henne jag fann
Jag svek
Trodde jag hittat en kompis
Men blev själv sviken
Tillbaks till henne jag gick
Hon tog glatt emot mig
Återigen jag svek henne
Denna gång för en man
Han var den rätte för mig
Jag ej den rätta för honom
Även denna gång tog hon
emot mig utan bitterhet eller ironi
Bara detta jag säga kan
Hon är min bästa vän
nu och för alltid
Corsita

 

Den dikten skrev jag den 14 november 1975, om tyder allt rätt som står där i blocket så var det tre dagar efter en stooor hjärtesorg. Djuren har varit som en fast klippa för mig genom årens sorger. Och jag är så tacksam för vart och ett jag har fått lära känna.

 

Här är ett av fotona jag hittade, det är min pappa med hatten käckt på svaj. Jag är nästan säker på att det är taget i Mjölby men har ingen aning om vilket år. Att det är vinter och snö, det är jag i alla fall helt säker på.

Och här, en bild på mig. Har för mig att det togs i samband med att jag fick förnya mitt kört pga efternamnsbytet iom giftermålet. Alltså måste det vara taget runt årsskiftet 89-90.

 

 

Till sist vill jag dela med mig av tre hästar. Tre som jag ritat.  Två av dem är jag nöjd med, den tredje…. Tja… Tror jag var ganska nöjd då iaf.

Detta var en del av mitt förflutna, nu är jag tillbaka i realtid. Och jag är mycket medveten om att min hund är inne i en fällningsperiod, så på min dagordning står nu en vals med snabeldraken. Lev väl tills nästa gång, kära läsare av min för tillfället högst sporadiska blogg.

Min Prins är ingen djävla hund

 

Vi rör oss ju av förklarliga skäl inte så mycket i byn, dagtid. Inte när det är sol och folk i allmänhet är ute. Idag skulle jag i alla fall ner till Lanthandeln för att posta ett brev. Vi stötte på en mamma och ett barn. Tellus älskar barn och han älskar människor. Det är långt ifrån alla som älskar honom… Han är stor, han är klumpig, han hälsar översvallande rottigt på folk han möter. Det misstolkas oftast som ilska. De ser inte den frenetiskt viftande svansen. De ser inte den glada blicken i hans ögon. De ser bara att han vill fram till dem. Fort. Och så “morrar” han. Vad han gör är att tala om att: Åhh, vad jag är glad att se dig, klappa mig. Men det ligger honom i fatet att han är rottweiler. Rottisar “snackar” oftast mycket. Och så är de stora. Och farliga. Och så är de ju rottweilrar.

Hur som helst, han hälsade på mamman och barnet. Moder slet åt sig flickan och sa åt mig att hålla i min djävla hund. Han är ingen djävla hund svarade jag. Och får då det mycket insiktsfulla svaret. Han är ju rottweiler! Jag vräkte ur mig något om att döma efter ras. Bortkastat. Mamman ilade iväg med barnet vid handen.

Nu är jag inte alls oförstående för att människor blir rädda. Tvärtom! Jag HAR en stor hund, han är överväldigande. Men att kategoriskt döma ut honom bara för att han är en rottis… Det är det som retar mig. Det är väl ungefär som om jag skulle döma henne för att hon har glasögon, hon kan ju inte se riktigt då.

Fördomar är farliga, de ställer till väldigt mycket här på jorden. Jag är inte utan själv men jag är medveten om det (hoppas jag) och försöker ha ett öppet sinne. Men ge er inte på mina nära och kära utan en mycket välgrundad anledning, då tänder jag. Och det rejält!

Jag hoppas att den lilla flickan inte blev helt förskräckt och kommer att framleva sitt liv i hundrädsla. Jag vet ju att Prinsen på sin höjd hade kunnat välta barnet i sin iver att komma fram och hälsa. Men skulle aldrig medvetet skada. Aldrig!

Fantasi och fantastiska vänner

 

Att ha fantasi är att vara berikad med en gåva som kan förflytta en till de mest underbara platser. Men tro mig det är inte alltid en välsignelse med denna gåva. Den sätter fart även vid de mest ovälkomna tillfällen. Som i går när jag var inne på lasarettets bröstenhet för en rutinkoll efter skadan jag fick när jag trillade med cykeln.

Jag visste ju redan innan att jag skulle röntgas, så den biten var okej. Det här med ultraljudet var ju också okej, de ser ju andra saker med det. Men när doktorn tog så lång tid på sig vid ultraljudet… Då kickade min livliga fantasi in. Och jag kan garantera att när de talade om att de skulle sticka mig i bröstet för att göra cytologiprov, då skenade den. Dessutom har jag en nästan manisk skräck för nålstick, det gjorde inte saken bättre.

Hursomhelst, efter att bara några få tårar tillrat nerför mina kinder hade jag lyckats genomlida även tre nålstick i mitt högra bröst. Men det surrade fortfarande som ett par bikupor i min hjärna. Jag tog till en livlina och ringde en vän. Hade tur och han var hemma så jag tog bussen dit.

Han lyssnade och peppade om vartannat, bjöd på kaffe och lyssnade tålmodigt på mig. Jag fick upp näsan ovanför vattenytan och sålunda styrkt tog jag bussen hem till min Prins.

På väg hem fick jag en mental hjärnsmäll, det var ju den siste i månaden och jag hade grejor kvar i garaget som skulle vara tömt den dagen. Ringde sonen som lovat hjälpa mig men han kunde inte komma. Så jag satte geniknölarna i arbete och det bästa jag kom fram till var att låna en skottkärra av en granne. Sagt och gjort, lånade skottkärran och travade ner till garaget. Lastade med möda upp motionscykeln på skottkärran och körde hem den. Det höll på att ta kål på min rygg.

Då “materialiserade” sig en ängel i form av min närmaste granne. Han lyfte in cykeln och följde med mig ner för att hämta det sista. Trött, orolig och med en hemsk värk i rygg och ben flödade tårarna över på mig. Denna underbara granne pratade med mig, lockade mig till skratt och körde hem det allra sista från garaget.  Även han lyssnade, peppade och gjorde sitt bästa för att “tala förstånd” med mig.

Nu är garagebekymret ur världen, jag ska vänta på provsvaret utan att ta ut något i förskott (i alla fall försöka). Jag är glad att ha vänner som så oförbehållslöst ställer upp. Jag har sagt det så många gånger förut men det kan inte sägas för många gånger: Vad vore livet utan vänner? Jag är så glad att ha er och jag tycker om er! Jag inser att jag är mycket lyckligt lottad med så underbara vänner. Både IRL och här i cybern.

Hjärtekram till er alla!

 

Det är de små, små detaljerna

 

 

Efter att ha hämtat sonen på Knutpunkten och levererat honom till hans hem (för tredje arla morgonen på raken) kör jag sakta hem genom det nymornade landskapet och njuter. Om jag bortser från pengar så anser jag mig vara ofantligt rik. Jag har fått gåvan att uppfatta de små glädjeämnena i livet och därtill uppskatta dem. Doften av våt sommarvarm asfalt, en smekning av en ljum vind genom mitt hår, ljudet från den avlägset drillande lärkan, synen av myggens flygkarusell ovanför vattenytan på ån, smaken av ett solvarmt smultron, ett SMS från en god vän. Och inte minst skuggan av den viftande svansen på min Prins genom ytterdörrens ljusinsläpp när jag går in på grusgången härhemma.

På grund av Tellus sjukdom, discoid lupus, så tar vi det mycket lugnt med att vistas i solen, men ut måst vi ju ändå. Då blir det att vi tillbringar en del tid i skuggan under de mäktiga popplarna och de slanka björkarna på andra sidan vägen. Där flyter ån fram och där finns det ett antal olika små invånare. Olika sländor framlever sina korta liv där och den vackraste av dem är nog den metalliskt blåsvarta varianten. Den är väldigt svårflörtad när det gäller att fånga den med kameran, men underbart vacker. Den ser nästan ut som om den kunde vara hämtad ur en saga.

Vatten betyder även myggor, denna ökända lilla plågoande. Men att sitta och titta på deras eget “Daytona 500” ger mig en oväntad ro. Man skulle ju kunna tro att det är stressande att titta på när de flyger runt, runt, runt. Det ena varvet efter det andra. Men för mig är det tvärtom, det ger lugn och ro till själen.

I vassen kvittrar sångare av en eller annan art. Dess kvintilerande står inte näktergalen långt efter. Mycket skygg är den så jag har bara en liten aning om hur den ser ut.  Men jag klarar att njuta av sången fullt ut ändå. Njutning för örat.

Paddor, grodor och salamandrar finns i överflöd. Sen finns ju de enstaka gästerna. Gammelgäddan som jag sett en endaste gång, men den fick mig att bara stå och stirra. Kom på mig själv att stå där med öppen mun och bara fånglo. Och att den var stor det vet jag tack vare det islängda cykelhjulet som låg under den stora fisken. Annars är det ju lätt att ta fel på storleken genom vattnets brytning. Ett par gånger har jag sett mårddjur, vilken av de små gynnarna det är vet jag inte. I år har vi en häger som håller till vid ån. Jag vet inte vem av oss som leder när det gäller att skrämmas, den eller jag och min lille vovve.

På våra promenader hittar vi mycket som jag kan stoppa i munnen och njuta av. Det finns smultron, hallon, krusbär, jordgubbar, röda och vita vinbär, äpplen, plommon, päron, körsbär, rabarber och krikon.  Smultronen växer så rikligt att jag ibland har ätit mig mätt på dem. Njutning för gommen.

När vi går utmed ån så går vi sommartid genom ett veritabelt gräshav, gräset växer högt i den bördiga jordmånen. Nu räcker det mig en bra bit över midjan. Där växer hundkex, malva, vitmåra, lupiner och oxtunga. I den magrare jorden utmed järnvägen hittar jag liten blåklocka, vildpersilja, rödfibbla, rödklöver, alsikeklöver, vitklöver och rallarfröjd. Njutning för ögat.

Bortåt bollplanen växer ett bestånd med balsampopplar. Vid gynnsam vind kan jag ana doften ända hem, den lägger sig som en smekning över byn. Jag har funderat på om jag inte ska försöka flytta några av de små skotten, så de kan få växa tvärsöver vägen här. Njutning för näsan.

Promenaderna med Prinsen, när han hittar nåt som luktar intressant och svansen vajar. När han rullar sig njutningsfullt i gräset. När han träffar en artfrände och leker glatt. Det är i hög grad en njutning för hjärtat och själen.

Jag är verkligen riktigt förmögen! Jag är en rik knös!

Till er

Det hela beror enbart på bloggtorka, inget annat. Jag har inte den rätta gnistan att skriva, tycker liksom inte att det händer nåt. Inget som jag vill lägga ut till offentlig beskådning. Men visst, det finns små bloggembryon i min smått(?) förvirrade lilla hjärna. Men jag har inte en aaaaning om hur lång havandeskapstiden är. Eller om de överhuvudtaget kommer att bli färdigväxta. Men jag blir såååå oerhört glad när jag får meddelande om att någon av mina vänner/bloggföljare har lämnat någon kommentar. Varm i hjärtat!

Fasadflaggan är åter på sin plats

Han nyper mig i näsan och kinderna. Han suger kraften ur mina kamerabatterier. Även om jag råkar vara ett av hans stor fans så börjar jag uppriktigt sagt få nog av honom. Just nu. En så här lång samvaro med Kung Bore tär faktiskt lite på krafterna. Men häromdagen kikade Fröken Vår in runt hörnan. Jag satte mig på järnvägsvallen i söderläge, och solen värmde! Det var så bra ställt att tom vinden var bortavarande.

Men jag blev lite putt att inte kameran ville som jag nu när jag var ute. Jag hade ju tänkt fota min fasadflagga som jag fått upp igen. Hållaren jag fick med när jag köpte den var av plast och tålde inte blåsten. Nu har jag fått en av metall och den ska förhoppningsvis hålla bättre. Jag vill ändå visa hur min flagga ser ut. Det var ju en som reagerade på min beskrivning och blev lite fundersam... Men nu är det ju så att den är inte alls lika känd som Skånes flagga, skåningar är duktiga på att använda sin. Möjligen beroende på att den har funnits med så mycket längre än vad Östgötaflaggan har. Den östgötska fanan är mycket ung, bara 39 år. Sommartid när folk promenerar förbi är det ganska roligt att se deras reaktioner när de får syn på min fasadflagga, de hajar liksom till. Det är flera som har stannat och frågat vad det är. Och jag upplyser dem gladeligen. På så vis är den också en kontaktskapare, nästan som en hund är, folk man inte känner börjar prata. Sånt är trevligt, tycker jag. Oftast, är det kanske bäst att tillägga.

Idag har jag ändå lyckats med något. Jag har krävt tillbaka mina stolar från ån. Det är så lågt vattenstånd att jag kunde nå dem, dessutom är det fruset i marken. I vanliga fall är det vanskligt att gå där, det har samlats så mycket dy att risken att fastna är överhängande. Men som sagt, nu står de där de ska stå. Så länge de nu får stå kvar...

Kriminell Kompis

Jag har en kriminell kompis. Åtminstone så verkar han vara kriminell för han blev tagen av polisen i somras och ska nu till tinget för rättegång. Vad har han gjort då? Rånat? Nej! Misshandlat? Nej! Stulit, krockat, kört föööör fort? Nej! Han körde sin motorcykel utan bönpall....Det är ju alldeles på tok att framföra en mc UTAN passagerardyna. Jisses! Han hade hjälm, körde inte för fort och använde blinkers, men han hade BARA EN SITTPLATS på bågen!!! Det finns det både tid och pengar att ödsla på. Men att ge honom någon form av juridiskt stöd till rättegången? Nej, det är en alldeles för banal sak. Det är så det funkar i Sverige! Var finns rättssäkerheten? Vem bryr sig om den ensamma människan? Nej, det är FÖR banalt för att lägga resurser på att hjälpa honom. Men tydligen inte för banalt att dra det inför tinget. Suck och dubbelsuck!!! Hur många är vi vanliga dödliga som klarar sig i kampen mot en utbildad jurist som svänger sig med byråkratisvenska??? Inte många. Så nu håller jag allt vad tummar och tår jag har för att det ska gå hans väg i rättegången. Inte för att det förslår mot en jurist, men lite tur kan han väl få ha.

Tacksam

Tacksam ända in i hjärterötterna är jag att befinna mig på fasta land. Det blåser inte ute, det är full storm. När jag var ute med Dunderklumpen för en stund sedan höll jag på att förlora mina goa öronmuffar, så pass blåser det. Det dundrar, rasslar, viner, knakar i träden och gatlyktorna vajar betänkligt. Kullblåsta tunnor och vindbyar som fick mig att tappa andan. Så det är väl självklart jag är tacksam att både befinna mig på land och nu också inomhus. Tacksam även för nya fönster och en ny altandörr. Den gamla dörren var så otät att gardinen fladdrade när det var sånt här väder.

I morgon (läs, senare idag) är det min tur att kasta mig in i FK-karusellen för en första tur. Jag räknar kallt med att det kommer att bli ett antal turer framöver innan detta är klart och färdigutrett. Jag har ju läst och hört en hel del, inte minst från några av mina kära bloggvänner. Hoppas nu bara jag har orken att stå på mig, så att inte nån annan gör det. Jag ska stråla samman med en god vän för en fika och peppning innan jag ger mig i kast med uppgiften. (Nu blinkar lamporna här, jag håller tummarna för att vi ska slippa strömavbrott.) På morgonen ska jag dessutom ringa och tala med den som har hand om färdtjänst i Motala, för mammas räkning. Hon börjar finna sig tillrätta i sitt hem igen, men det kan ju inte hjälpas att hon i mellanåt tycker att livet är pest när kroppen inte lyder henne. Jag förstår henne, men oftast får jag henne att skratta, inte för att det gör kroppen bättre. Men är humöret gott så går det ju lättare att hantera problemen.

Hon berättar om de olika personerna som kommer hem till henne, sköterskor och personal från hemtjänsten. Alla har nog inte hamnat på rätt plats här i livet medan andra tycks vara som klippta och skurna för sitt jobb. Det är ett elände att bli gammal och dålig, är man dessutom av den gamla stammen och ska klara sig själv så tär det på psyket att tvingas ta emot hjälp. Tack och lov för de glada och trevliga! (Nu var det nåt som blåste in i nåt där ute. Eller som blåste sönder. Undras om det är Gudruns lillasyster som härjar här?) Men en distriktsköterska som tänker använda en begagnad servett att torka sticket i fingret med.... Verkar inte alls bra. Ohygieniskt!

Nej, jag ska väl ta mig en trappa upp och krypa ner i min goa säng. Ytterligare en sak jag är tacksam för, en bred och skön säng. Numera har jag även ben på den. (Undras om det inte var en takpanna som flög iväg nu? Det ska bli intressant att se allt detta i dagsljus i morgon.)

Godnatt folket!

Va? Är jag gammal?

Yasmine, en ung tjej jag känner frågade om hon fick låna mina Harry Potter ljudböcker. Jamenvisst får du det, men bara så du vet det, de första tre ligger som kassettböcker, svarade jag. Det blev en öronbedövande tystnad. Sen kom det en försiktigt fråga: Vad är det? *hmmm* Det är tydligen ett tecken på att jag börjar bli gammal! Tänk när de kom kassetterna, så praktiskt, så fint, såååå nymodigt det var. Och nu, nu vet inte ungdomarna vad en kassett är. Snacka om att utvecklingen går fort och det verkar ju som om farten bara eskalerar. Hur som helst, hon lånade både böckerna och en freestyle och är nu i full färd med att lyssna. Hon klurade tom ut hur man sätter i kassetterna också.

Jag sitter här och lyssnar på Gary Moore, läste på nyheterna att han har gått bort. Jag var inte något stort GM-fan men jag tycker att han hade en bra röst och så gillade jag verkligen hans gitarrspel. Det finns en låt som verkligen är underbar, Still got the blues.... Den kan jag lyssna på flera gånger utan att tröttna på den. Ytterligare en musiklegend har gått ur tiden.

Under snedtaket på andra våningen finns det en liten vind, där har jag legat på knä och skruvat fast brädor på bjälkarna. Nu är det bara att lasta in de lådor som har innehåll som inte används så ofta men ändå ska finnas någorlunda lättillgängligt. Sen måste jag få tag på en gipsankartång så jag kan få upp handdukshängare och lite annat i köket. Ett annat projekt som helt enkelt måste till rätt snart är byggandet av hyllor i garderoben under trappan. Annars blir det som det var innan, allt blir bara instuvat rätt in och så måste jag lyfta ut allt för det jag ska ha tag på finns allra längst in. En enkel trähylla och plastbackar. Det blir bra!

Trots gråväder och avsaknad av solsken har här varit en känsla av kulspel och hopprep. All snön är borta och de sista hårdtrampade isfläckarna på stigarna har till sist fått ge vika för mildvädret. Frågan är bara om vi kan ropa hej och glömma den snö som föll i fjol? Att det verkligen föll en massa snö vittnar det här kortet om.

What goes around, comes around

Jag har eksem i ansiktet som jag tidigare hållit schack med cortisoncreme. Men eftersom jag är lite orolig för att använda cortison för länge har jag letat efter andra produkter. Jag fick tag på en speciell dagcreme från Yves Rocher som funkade utmärkt, men den var dyr. Och så är jag kanske lite småsnål men jag tycker inte om tanken på att behöva betala porto och expeditionsavgifterna... *leeer* Därför testade jag olika sorter inhandlade på apoteket, både dyra och billiga, med och utan aloe vera, med och utan olivolja. Ingen av dem var helt kompatibel med min hy. Då blev jag tvungen att beställa från YR, passsade på nu när det kom ett erbjudande om fraktfritt. I posten idag kom brevet som talade om att nu kan jag hämta mitt paket. Men inte här i byn. Nä! Jag måste ta bussen till Väla och hämta ut det på Pressbyrån och sedan ta bussen hem igen. Irriterad är bara förnamnet, för jag var medveten om detta när jag beställde och tittade mycket noga efter om det fanns nåt att kryssa i för utlämningsställe. Och det fanns det inte.



Jag ringde till YRs kundtjänst och en mycket formell kvinnoröst upplyste mig om att jag vill ha annat utlämningsställe så ska jag ringa till Kundtjänst och säga till om detta.... ???? HUR ska jag kunna veta att mitt paket inte kommer till det paketulämningsställe som ligger närmast och som har samma postnummer som jag? HUR? Och varför kan de inte upplysa om detta i samband med att jag gör min beställning? Blir det inte både enklare och trevligare för alla parter? *hmmm* Nåja, det löste sig i alla fall. Jag frågade om det var meningen att jag skulle gå till busshållplatsen, ta bussen upp till Väla för att hämta mitt paket och sedan vänta på nästa buss hem. När jag kan ta en promenad till Lanthandeln och hämta mitt paket där? Nej då, svarade damen i andra änden, hon skickade ett nytt paket till mig som jag får nästa vecka. Och det kommer hit, till Hasslarp. Hoppas jag....



Billös och boende på landet med buss som går en gång i timmen ungefär, då är det inte sååå himla lätt att förflytta sig dit man vill. Särskilt inte om dit man vill ligger i en rät vinkel till hur busslinjen sträcker sig. "Min" butik ligger givetvis i rät vinkel till busslinjen, är det nåt annat att vänta? Men det lönar sig (läs: gagnar mig) att vara chaffis åt grabbarna på helgerna. Mitt matförråd börjar tryta och måste komma mig iväg och få dem påfyllda. Vad göra? Jo! Jag ringer en av pågarna, den vars bil jag ska köra i kväll, och frågar om det finns en möjlighet att jag kan få låna bilen i em. Det var möjligt! Jag är glad och tacksam för att jag har så många trevliga ungdomar omkring mig.



Häromkvällen lyssnade jag på ett program om plastikoperationer.

Tf chaffis

Virrar runt lite hit och dit, funkar som chaffis nu i helgen. Livet på "lannet" blir ju mycket enklare om man hjälps åt. Visserligen är det inte min egen pojkspoling som är ute på vift men gamla klasskamraters och vänninors avkommor behöver ju också skjuts. Det gagnar mig så till vida att jag får tillfällig tillgång till bil. Och det tackar jag ju inte nej till. En av de få äkta win-win situationerna jag känner till....och får ta del av. Även om jag har lite skrivarklåda så infinner den rätta inspirationen sig inte. Men den kommer, var så säker på det....

Lyx vs praktiskt

Jag trivs bättre och bättre här för var sak som blir helt klar. Men nu kan jag ju erkänna att första morgonen jag vaknade här så grät jag. I förtvivlan, uppgivenhet, ilska och hopplöshet. Det var över alla de detaljer som gör livet här svårare. Min värd sa någon dag innan inflyttning: "Du är väl medveten om att du får den lyxigaste hyresrätten i hela byn?" Jag har inte bett om lyx, jag vill inte ha lyx om det inverkar menligt på det praktiska. När han sedan tillägger i en sådan ton man använder till en obstinat femåring eller en halvdement åldring att: "Nu hoppas jag att du är riktigt rädd om den!" Då kan jag berätta att då mådde jag inte alls bra!






Vad är det då som har blivit "fel". Tja ta till exempel 80 cm mindre bänkyta i köket. Det var redan innan lite bänkyta. 80 cm låter inte mycket, men tro mig. Det ÄR mycket! Jag har ingenstans att ställa min micro. Micron som jag använder minst två gånger varje dag. Nu står den på en pall i ett hörn. Sladden får jag dra förbi både spis och diskhoar. Diskhoar!!! *fnys* Ett av mina villkor för att han skulle få renovera köket var att jag skulle få en riktig diskbänk med två stora hoar. Vad blev det? En och en halv ho, infällt. En och en halv... *suck* Tänk er att stå där och diska. Visst är det snyggt (läs lyxigt) med infällda hoar... Men praktiskt.. Det är det INTE!!!




En annan sak som vi talade om var städskåp, det fanns det inget i extralägenheten. "Visst skulle det bli städskåp här." Städskåp, my ass! De underbara, stabila, stora hyllorna i matkällaren. Fyra stycken på långsidan och fyra stucken på kortsidan... Ett minne blott. De har ersatts av två små, fjolligt små, hyllplan. En back går inte in på djupet, måste ställas på tvären. Och de rymmer i stort sett ingenting. Ja, jag har fått en fin lägenhet. Lyxig. Väldigt vacker för ögat. Jag önskar bara att det hade varit en arbetsplats, då hade det funnits hjälp att få för försämrade arbetsförhållande. Nu kan jag bara en stilla bön att Hyresgästföreningen kan göra nåt. Jag tycker att de ibland tar för mycket ställning för fastighetsägaren mot hyrestagaren.






Det finns mer försämringar men jag orkar bara inte skriva om dem nu. Det har tagit lite tid att få fram det här. Nu vill jag komma med nåt trevligare. Mitt köksfönster till exempel. Gult, ljust och grannt.






Jag gillar gula kök och så läste jag nån gång att gult är den färg som stimulerar till inspirerad matlagning. Om man nu tror på det här med färgers inverkan. Jag tror på det.







I fönsterkarmen ligger en liten nasse i blåa snickarbyxor och vilar samtidigt som han håller ett vakande öga på det som händer och sker.

Nystrukna kogardiner

Att stå och stryka tillhör inte min favoritsysselsättning, men ibland så är det ett måste. Jag föredrar lite ont i ryggen om alternativet är att hänga upp ostrukna gardiner. Så nu har jag ett fönster här i mitt rum som är skinande rent (på insidan) och med nystrukna kogardiner som inramning. I köket hänger egenhändigt sydda gardiner med gula rosor på. Gult så det passar att de hänger över påsk.

Det gäller ju att tänka till lite grann ibland för att bespara sig själv onödigt arbete. Inte för att jag har några påskgardiner men det kan ju låta lite planerat och övertänkt. Jag har lyckats få undan hela julen, tror jag, utom gardiner i två fönster. Men å andra sidan, varför ska jag lyckas bättre den här gången än jag gjort alla andra gånger. Rätt vad det är så dyker det upp en tomte eller en gris i röd luva nånstans. Undrar om det finns nån liten hustomte som roar sig med att driva med mig?

Det knackade på dörren innan ikväll, det var en vänlig själ som dök upp här med en lååång nätverkskabel. Tack snälla! Nu behöver jag inte ha oro i min själ för att Tellus ska dra ner boxen till tvn för att kabeln ligger tvärsöver golvet. Tellus förresten, han har fått ett nytt smeknamn - Dunderklumpen. Gulligt, när det är sagt med glimten i ögat! Och det är det i detta fallet.

Mutter mummel

Idag var jag bara såååå sugen på frallor, brukar inte handla det men ibland är det som om kroppen kräver det. Jag knatar in på lanthandeln här i byn. "Jag hoppas du inte ska ha bullar", säger biträdet. Inte den minsta lilla smula fanns det kvar i brödkorgarna. *suck* Himla Murphy! Jag handlade en förpackning baguetter att baka i ugnen, gott men inte samma sak.



Nu sitter jag och ler för mig själv. Denna härliga teknik! Jag var nyss inne på bloggen hos en vän, lämnade en kommentar att jag önskade mig ett visst recept. Det har redan hamnat i min brevlåda. Tack kära vän!





Fröken vår tar just nu ett riktigt nappatag med kung Bore. Tre plusgrader och solsken. Vattnet i ån stiger i en rasande fart, nu syns den snart från mitt köksfönster. Det är inte den 13:e jan än men jag blir faktiskt sugen på att plocka bort julgardiner och elstakar. Och vad katten! Jag tror jag ska gör det. Grejorna kom ju inte upp i tid, då kan jag ju plocka ner dem tidigare så det jämnar ut sig.

Hej, nu är jag också här!

Jag skulle ju inte flytta mer, sa jag. Men då visste jag inte att mitt cyberhem skulle få så stora problem att det bara blev pannkaka av det. Så nu håller jag på med ett nytt flyttlass. Tack och lov bara virtuellt, den här gången. Få se hur mycket jag tar med mig och hur mycket jag ska kasta. Men jag tar en ska i taget och nu ska jag lägga upp den här sidan så jag trivs med den. Fördelen här är jag redan har kunniga vänner att rådfråga. Detta första inlägg bli inte mycket längre än så här.