Relativt

 

Det påstås ju att Einstein myntade uttrycket att allt är relativt, huruvida det stämmer att det kommer från honom eller ej ska jag inte lägga mig i. Men att allt är relativt… enligt min åsikt så är det så.

När jag var arbetslös så satte jag klockan, för att inte sova bort hela dagen, på 9. Det var lagom tidigt för att gå upp, tyckte jag.  Inte svinotta och inte så att morgonen hunnit gå över i  förmiddag. Numera ringer den kl 7, ofta hinner jag vakna innan den börjar plinga. Även på veckoslut, lediga dagar och helger vaknar jag runt 7. Så idag när jag sov ända fram till 9 kändes det sååå lyxigt. 

One of those days

 

Idag har det varit en “sån där” dag. Det började med att jag inte kom upp i tid, jag försov mig riktigt rejält. Om det berodde på att jag inte tryckt igång larmet när jag lade mig eller om jag stängt av det halvsovande, det vet jag inte. Meningen var att jag skulle ta 12-bussen till stan för att simma… Tanken var ju i alla fall den och det sägs ju att det är tanken som räknas…

Sen gick allt lite halvdant och segt. Jag lyckades dock med att cykla. Idag ökade jag till 12 minuter och då hann jag 5 km. Det låter inte speciellt mycket, men jag är nöjd och det är ju det viktigaste. Och så vet jag med mig att det är mycket bättre att gå ut lågt och lyckas med föresatsen. Det ger ju mersmak.

Nästa som gick fel var att jag missbedömde tiden i duschen. Det är ju så skönt att stå i en varm dusch och njuta av vetskapen att man verkligen gjort något med sina muskler. Jag hann ner till bussen men det var dock på det berömda håret.

Byte av buss vid Knutpunkten, min buss är inne ca en kvart innan stadsbussen ska gå. Så jag satt i busskuren och väntade. Jag kan ju berätta att jag tyckte inte att det var kul att se bussen köra förbi. Nu hade jag sån tur att det finns en buss till som går åt det hållet, lite längre att gå bara. Eftersom jag inte åkt den bussen tidigare så var det ju bäddat för misstag, kanske därför som det inget hände. Bara det att jag gick av en hållplats för tidigt, men det räknas inte. Det rörde sig nog bara om ca 100 m.

Nåväl jag lämnade tillbaka de lånade filmerna. Rätt filmer den här gången, jag har försökt att lämna henne ett gång av mina egna filmer men det gick inte hem. Jag fick kaffe och lussebulle och fick låna en mobilladdare för batteriet på min mobil är kinkigt.

Sen hade jag lite tur och fick skjuts hem. Men… nästan hemma så kom jag på att min telefon låg kvar inne i stan. Tur i oturen är att jag har en extratelefon med ett refillkort i, så jag är inte helt strandsatt. Men det innebär att jag måste in till stan i morgon igen för att hämta min lur. Jaja, det kunde varit värre! Men nu är i alla fall även den här dagen slut.

 

 

Technorati-taggar: försov,dusch,buss,missade,mobil,glömt

Hur är det egentligen?

 

Jag har alltid ansett att självmord är den ultimata egoistiska handlingen.  Och att det står i diametral motsats till den kristna läran. Men är det egentligen så? Tänk om det egentligen är ett “leap of faith”?

“Du har sagt att Du ska ta hand om mina problem. Okej, här kommer jag nu. Ta hand om mig!”

Tänk om det i stället är den mest tillitsfulla handling man kan göra? Ta sitt liv i förtröstan att man blir omhändertagen. Av vår Fader.

Är det modigt att avsluta detta livet och byta det mot nåt totalt okänt?

Det är nog både och. Jag kan förstå att det kan kännas nattsvart. Helt och hållet utan det minstaste lilla kryphål att slinka igenom. Ingen lösning på alla de problem som ligger som dödviktston på ens axlar.

Om man i ett sånt läge avslutar sitt jordiska liv är man nog både otroligt modig och otroligt svag.  Modig för att det finns inget mer okänt att kast sig ut i. Svag för att det ändå är en så pass enkel lösning på problemen.

Ja, jag har en känslomässig svacka. Nej, jag tänker inte säga upp mig som levande människa. Just detta att skriver om det. Ventilerar det är ju i sig en garant att det inte sker.

Jag är fullt medveten om varför det bidde en liten kana utför just nu. Orsaken är inte en utan flera. Det är jobbigt men inte mer än jag kan hantera.

” För att kunna komma upp, måste man först ha trillat ner.”

Jag fick just dagens första skratt! Tack kära vän för det! “…trampa på mina tår…” Kunde inte låta bli att skratta! Och skratt är stegpinnar som bara leder uppåt.

Jag känner nu hur den infernaliska huvudvärken börjar släppa sitt järngrepp om min arma skalle… Lite mer än näsan sticker upp ovanför vattenytan.

Om jag vore en tryckkokare så är det dessa mer eller mindre medvetet tillåtna deppstunder som gör att jag inte exploderar. Jag har ett behov av dem för att orka gå vidare. Framåt. Uppåt.

Smärtsamt och jobbigt att vara i dem. Underbart när jag är igenom. Faktum är att de blir kortare och mer sällsynt förkommande.

Jag har varit mycket öppen i detta blogginlägg, inte för att ringa i några larmklockor eller för att skrika på hjälp. Utan bara för att få lätta på mitt tryck. Med andra ord: Det finns ingen anledning till oro!

Och nu är det kaffedags med hembakad pepparkaka.

Kram alla godingar!

 

Technorati-taggar: depp,självmord,pysventil,skratt,svacka