Efter att ha hämtat sonen på Knutpunkten och levererat honom till hans hem (för tredje arla morgonen på raken) kör jag sakta hem genom det nymornade landskapet och njuter. Om jag bortser från pengar så anser jag mig vara ofantligt rik. Jag har fått gåvan att uppfatta de små glädjeämnena i livet och därtill uppskatta dem. Doften av våt sommarvarm asfalt, en smekning av en ljum vind genom mitt hår, ljudet från den avlägset drillande lärkan, synen av myggens flygkarusell ovanför vattenytan på ån, smaken av ett solvarmt smultron, ett SMS från en god vän. Och inte minst skuggan av den viftande svansen på min Prins genom ytterdörrens ljusinsläpp när jag går in på grusgången härhemma.
På grund av Tellus sjukdom, discoid lupus, så tar vi det mycket lugnt med att vistas i solen, men ut måst vi ju ändå. Då blir det att vi tillbringar en del tid i skuggan under de mäktiga popplarna och de slanka björkarna på andra sidan vägen. Där flyter ån fram och där finns det ett antal olika små invånare. Olika sländor framlever sina korta liv där och den vackraste av dem är nog den metalliskt blåsvarta varianten. Den är väldigt svårflörtad när det gäller att fånga den med kameran, men underbart vacker. Den ser nästan ut som om den kunde vara hämtad ur en saga.
Vatten betyder även myggor, denna ökända lilla plågoande. Men att sitta och titta på deras eget “Daytona 500” ger mig en oväntad ro. Man skulle ju kunna tro att det är stressande att titta på när de flyger runt, runt, runt. Det ena varvet efter det andra. Men för mig är det tvärtom, det ger lugn och ro till själen.
I vassen kvittrar sångare av en eller annan art. Dess kvintilerande står inte näktergalen långt efter. Mycket skygg är den så jag har bara en liten aning om hur den ser ut. Men jag klarar att njuta av sången fullt ut ändå. Njutning för örat.
Paddor, grodor och salamandrar finns i överflöd. Sen finns ju de enstaka gästerna. Gammelgäddan som jag sett en endaste gång, men den fick mig att bara stå och stirra. Kom på mig själv att stå där med öppen mun och bara fånglo. Och att den var stor det vet jag tack vare det islängda cykelhjulet som låg under den stora fisken. Annars är det ju lätt att ta fel på storleken genom vattnets brytning. Ett par gånger har jag sett mårddjur, vilken av de små gynnarna det är vet jag inte. I år har vi en häger som håller till vid ån. Jag vet inte vem av oss som leder när det gäller att skrämmas, den eller jag och min lille vovve.
På våra promenader hittar vi mycket som jag kan stoppa i munnen och njuta av. Det finns smultron, hallon, krusbär, jordgubbar, röda och vita vinbär, äpplen, plommon, päron, körsbär, rabarber och krikon. Smultronen växer så rikligt att jag ibland har ätit mig mätt på dem. Njutning för gommen.
När vi går utmed ån så går vi sommartid genom ett veritabelt gräshav, gräset växer högt i den bördiga jordmånen. Nu räcker det mig en bra bit över midjan. Där växer hundkex, malva, vitmåra, lupiner och oxtunga. I den magrare jorden utmed järnvägen hittar jag liten blåklocka, vildpersilja, rödfibbla, rödklöver, alsikeklöver, vitklöver och rallarfröjd. Njutning för ögat.
Bortåt bollplanen växer ett bestånd med balsampopplar. Vid gynnsam vind kan jag ana doften ända hem, den lägger sig som en smekning över byn. Jag har funderat på om jag inte ska försöka flytta några av de små skotten, så de kan få växa tvärsöver vägen här. Njutning för näsan.
Promenaderna med Prinsen, när han hittar nåt som luktar intressant och svansen vajar. När han rullar sig njutningsfullt i gräset. När han träffar en artfrände och leker glatt. Det är i hög grad en njutning för hjärtat och själen.
Jag är verkligen riktigt förmögen! Jag är en rik knös!
