Blodröd sol

 

Efter att ha agerat chaffis tidigt i går morse kom jag hem och satte mig vid datorn. Det smullrade runt om, på avstånd. Altandörren stod på vid gavel så jag kunde njuta av ljudet. Rätt vad det var så blev det riktigt mörkt och så började det mullra på riktigt. Jag tittade ut och luften tycktes nästan helt gul, solen stod lågt och var otroligt röd. Jag kan förstå om avlägsna förfäder tyckte att det var ett dåligt omen och blev skrämda av det. Solen ska inte vara röd, den ska vara gul. Och den ska inte gå att titta på som en falnande eld. Jag plockade fram min kamera och förevigade den röda solen. Det enda jag jag har pillrat med på fotot ovan är storleken, färgen är som den var på riktigt. Extra effektfullt blev det av att jag fick med moln som drog förbi framför. Jag hann precis fota klart innan det brakade loss på allvar. Jag drog ut alla sladdarna till modemet, släckte ner datorn och den grenkontakten där alla elnätsladdarna sitter. Sedan satte jag mig i altandörren och bara njöt av det våldsamma och högljudda skådespelet. Jag älskar åska men måste i sanningens namn att det kom två knallar av sådan magnitud att jag blev rädd. Jag vet att det inte är knallarna som är farliga, men de som small av då var inte att leka med.

I fyrtiofem minuter rullade de stora stenblocken konstant över himlen. Det var blixt på knall på blixt på knall, oavbrutet. Nu har jag verkligen fått mig ett åskväder som heter duga. Åskan höll på länge efteråt men då på avstånd och med andningsuppehåll. Under tiden jag satt där på första parkett låg Tellus på sin filt bakom min rygg. Jag är så innerligt tacksam att han inte blir rädd eller på annat sätt påverkad av åskan.

Jag har roat mig lite med att använda självutlösaren på kameran, det funkar. Så länge det inte är Prinsen jag ska plåta, han har starka tendenser att försvinna ur fokus. Några halvbra blev det i alla fall.

 

Han tycker inte värst mycket om att vara fotomodell men finner sig ganska tålmodigt i det. Liksom i så mycket annat hans smått galna matte kan hitta på. Jag älskar den här hunden!

Tredagarstripp

Jag har varit ute på en tripp. Den tog mig i stort sett tre dagar. Men då har jag varit långt, långt bort. I tiden. Låter det flummigt? Låter det som Sci/Fi? Ta’t lugnt jag har varken varit hög eller åkt i någon tidsmaskin jag har bara störtdykt i en liten låda med papper. Denna lilla låda innehöll sååå mycket. En av de mer underbara pappren var det brev som min mamma skrev till sin mamma strax efter min födelse. Jag fick uppleva hur mor upplevde det. Och så har jag fått svaret på varför jag har så svårt att sova nu.   Jag sov tydligen så mycket och så gott som liten bebis att mamma fick väcka mig när jag skulle ha mat. Sov väl mao tillräckligt då.

Jag har hittat dikter jag har skrivit, skrev en del när det hände mig tråkiga saker. Som tex när Corsitas föl dog, bara en timme gammal. Corsita var min skötehäst under många år och jag älskade den bitska svarta stoet. Jag har hittat en teckning jag fått från en kille jag förälskad i som tonåring och några vykort från densamme.

Teckningar och skriv-ritböcker från lågstadiet, foton från de mest skilda tillfällen. Papper från BB när jag fick mina egna barn. Stickmönster, virkmönster, korsstygnsmönster. Brev, vykort och julkort. Tre trasiga porslinshästar jag sparat för att laga, de åkte i papperskorgen. Några parfymflaskor, under en längre period samlade jag på olika sorters luktegottflaskor, hade massor. Även dessa har fått skatta åt förgängelsen.

Jag har tagit en tripp längs med minnenas allé. Mycket har jag smajlat lite vemodigt åt, en del har fått mig att brista ut i gapskratt. Lite tårar har tillrat. Ca en tredjedel har åkt rätt ner i “runda arkivet”.  Nåt ska jag försöka dela med mig av. Dikterna till exempel, åtminstone nån av dem.

 

Kärleken till en häst

En vän i henne jag fann
Jag svek
Trodde jag hittat en kompis
Men blev själv sviken
Tillbaks till henne jag gick
Hon tog glatt emot mig
Återigen jag svek henne
Denna gång för en man
Han var den rätte för mig
Jag ej den rätta för honom
Även denna gång tog hon
emot mig utan bitterhet eller ironi
Bara detta jag säga kan
Hon är min bästa vän
nu och för alltid
Corsita

 

Den dikten skrev jag den 14 november 1975, om tyder allt rätt som står där i blocket så var det tre dagar efter en stooor hjärtesorg. Djuren har varit som en fast klippa för mig genom årens sorger. Och jag är så tacksam för vart och ett jag har fått lära känna.

 

Här är ett av fotona jag hittade, det är min pappa med hatten käckt på svaj. Jag är nästan säker på att det är taget i Mjölby men har ingen aning om vilket år. Att det är vinter och snö, det är jag i alla fall helt säker på.

Och här, en bild på mig. Har för mig att det togs i samband med att jag fick förnya mitt kört pga efternamnsbytet iom giftermålet. Alltså måste det vara taget runt årsskiftet 89-90.

 

 

Till sist vill jag dela med mig av tre hästar. Tre som jag ritat.  Två av dem är jag nöjd med, den tredje…. Tja… Tror jag var ganska nöjd då iaf.

Detta var en del av mitt förflutna, nu är jag tillbaka i realtid. Och jag är mycket medveten om att min hund är inne i en fällningsperiod, så på min dagordning står nu en vals med snabeldraken. Lev väl tills nästa gång, kära läsare av min för tillfället högst sporadiska blogg.