Blodröd sol

 

Efter att ha agerat chaffis tidigt i går morse kom jag hem och satte mig vid datorn. Det smullrade runt om, på avstånd. Altandörren stod på vid gavel så jag kunde njuta av ljudet. Rätt vad det var så blev det riktigt mörkt och så började det mullra på riktigt. Jag tittade ut och luften tycktes nästan helt gul, solen stod lågt och var otroligt röd. Jag kan förstå om avlägsna förfäder tyckte att det var ett dåligt omen och blev skrämda av det. Solen ska inte vara röd, den ska vara gul. Och den ska inte gå att titta på som en falnande eld. Jag plockade fram min kamera och förevigade den röda solen. Det enda jag jag har pillrat med på fotot ovan är storleken, färgen är som den var på riktigt. Extra effektfullt blev det av att jag fick med moln som drog förbi framför. Jag hann precis fota klart innan det brakade loss på allvar. Jag drog ut alla sladdarna till modemet, släckte ner datorn och den grenkontakten där alla elnätsladdarna sitter. Sedan satte jag mig i altandörren och bara njöt av det våldsamma och högljudda skådespelet. Jag älskar åska men måste i sanningens namn att det kom två knallar av sådan magnitud att jag blev rädd. Jag vet att det inte är knallarna som är farliga, men de som small av då var inte att leka med.

I fyrtiofem minuter rullade de stora stenblocken konstant över himlen. Det var blixt på knall på blixt på knall, oavbrutet. Nu har jag verkligen fått mig ett åskväder som heter duga. Åskan höll på länge efteråt men då på avstånd och med andningsuppehåll. Under tiden jag satt där på första parkett låg Tellus på sin filt bakom min rygg. Jag är så innerligt tacksam att han inte blir rädd eller på annat sätt påverkad av åskan.

Jag har roat mig lite med att använda självutlösaren på kameran, det funkar. Så länge det inte är Prinsen jag ska plåta, han har starka tendenser att försvinna ur fokus. Några halvbra blev det i alla fall.

 

Han tycker inte värst mycket om att vara fotomodell men finner sig ganska tålmodigt i det. Liksom i så mycket annat hans smått galna matte kan hitta på. Jag älskar den här hunden!

Fasadflaggan är åter på sin plats

Han nyper mig i näsan och kinderna. Han suger kraften ur mina kamerabatterier. Även om jag råkar vara ett av hans stor fans så börjar jag uppriktigt sagt få nog av honom. Just nu. En så här lång samvaro med Kung Bore tär faktiskt lite på krafterna. Men häromdagen kikade Fröken Vår in runt hörnan. Jag satte mig på järnvägsvallen i söderläge, och solen värmde! Det var så bra ställt att tom vinden var bortavarande.

Men jag blev lite putt att inte kameran ville som jag nu när jag var ute. Jag hade ju tänkt fota min fasadflagga som jag fått upp igen. Hållaren jag fick med när jag köpte den var av plast och tålde inte blåsten. Nu har jag fått en av metall och den ska förhoppningsvis hålla bättre. Jag vill ändå visa hur min flagga ser ut. Det var ju en som reagerade på min beskrivning och blev lite fundersam... Men nu är det ju så att den är inte alls lika känd som Skånes flagga, skåningar är duktiga på att använda sin. Möjligen beroende på att den har funnits med så mycket längre än vad Östgötaflaggan har. Den östgötska fanan är mycket ung, bara 39 år. Sommartid när folk promenerar förbi är det ganska roligt att se deras reaktioner när de får syn på min fasadflagga, de hajar liksom till. Det är flera som har stannat och frågat vad det är. Och jag upplyser dem gladeligen. På så vis är den också en kontaktskapare, nästan som en hund är, folk man inte känner börjar prata. Sånt är trevligt, tycker jag. Oftast, är det kanske bäst att tillägga.

Idag har jag ändå lyckats med något. Jag har krävt tillbaka mina stolar från ån. Det är så lågt vattenstånd att jag kunde nå dem, dessutom är det fruset i marken. I vanliga fall är det vanskligt att gå där, det har samlats så mycket dy att risken att fastna är överhängande. Men som sagt, nu står de där de ska stå. Så länge de nu får stå kvar...