Fasadflaggan är åter på sin plats

Han nyper mig i näsan och kinderna. Han suger kraften ur mina kamerabatterier. Även om jag råkar vara ett av hans stor fans så börjar jag uppriktigt sagt få nog av honom. Just nu. En så här lång samvaro med Kung Bore tär faktiskt lite på krafterna. Men häromdagen kikade Fröken Vår in runt hörnan. Jag satte mig på järnvägsvallen i söderläge, och solen värmde! Det var så bra ställt att tom vinden var bortavarande.

Men jag blev lite putt att inte kameran ville som jag nu när jag var ute. Jag hade ju tänkt fota min fasadflagga som jag fått upp igen. Hållaren jag fick med när jag köpte den var av plast och tålde inte blåsten. Nu har jag fått en av metall och den ska förhoppningsvis hålla bättre. Jag vill ändå visa hur min flagga ser ut. Det var ju en som reagerade på min beskrivning och blev lite fundersam... Men nu är det ju så att den är inte alls lika känd som Skånes flagga, skåningar är duktiga på att använda sin. Möjligen beroende på att den har funnits med så mycket längre än vad Östgötaflaggan har. Den östgötska fanan är mycket ung, bara 39 år. Sommartid när folk promenerar förbi är det ganska roligt att se deras reaktioner när de får syn på min fasadflagga, de hajar liksom till. Det är flera som har stannat och frågat vad det är. Och jag upplyser dem gladeligen. På så vis är den också en kontaktskapare, nästan som en hund är, folk man inte känner börjar prata. Sånt är trevligt, tycker jag. Oftast, är det kanske bäst att tillägga.

Idag har jag ändå lyckats med något. Jag har krävt tillbaka mina stolar från ån. Det är så lågt vattenstånd att jag kunde nå dem, dessutom är det fruset i marken. I vanliga fall är det vanskligt att gå där, det har samlats så mycket dy att risken att fastna är överhängande. Men som sagt, nu står de där de ska stå. Så länge de nu får stå kvar...