Sidor

fredag 28 december 2012

Circle of life






Det är på inget vis så att våra känslor förminskas men över tid så mildras smärta. Jag kom på mig själv att faktiskt njuta av morgonen. En minusgrad och solsken, en god mugg te, ett hem som är mitt eget... Just i det ögonblicket som jag kom på mig själv med att må bra, for en känsla av skuld genom mig. Men vis som jag är tog jag den genast i örat och körde ut den. Ja, jag har nyligen förlorat min allra närmaste vän. Ja, jag sörjer. Men livet är nu så vist inrättat att smärta är en känsla som mildras... Om det inte varit på det viset så hade vi, som ras, inte ens existerat.

Det är både tillåtet och önskvärt att vi känner glädje och livslust, även efter en förlust av en god och nära vän. Precis som det är tillåtet och önskvärt att vi känner sorg och uttrycker den när det hemska drabbar oss. Min saknad blir inte mindre värd för att jag kan glädjas åt det goda som finns kvar. Tvärtom så är det en hyllning till livet självt och till Tellus. Han var en positiv och livsglad hund. Och jag tror att han viftar lite extra på svansen däruppe i himlen varje gång jag skrattar.



söndag 16 december 2012

Tellus, min Prins





Det ligger som en böld i mig. Vetskapen att han är borta och inte kommer tillbaka. Men som vanligt är inte hjärta och hjärna helt synkade. Förståndet vet men inte känslorna. Jag nuddar bölden lite då och då och den värker. Jag vågar inte peta för mycket i den, inte på en gång. Men jag vet ju att jag måste få hål på den för att den ska kunna läka ut. OM den nu gör det, helt och hållet...





Jag tillåter mig att gråta lite ibland. Det är som att balansera på en lina. Måste lätta på trycket för att det inte ska explodera men vågar inte helt släppa taget. Det är också som att sitta i en gunga med långt rep. Än så är jag högt uppe, kan andas utan tryck över bröstet och blicka framåt. Än så har gungan svingat neråt, tårarna trillar och jag har bara utsikt bakåt. Saknar...





Förståndet vet att det går inte över men med tiden kommer det är mildras, de goda stunderna kommer att lysa starkt i minnets galleri. Känslorna har inte det förståndet utan lever helt i nuet. Jag är en enda röra av båda delar. Jag kan skratta men skrattet sätter sig en aning in halsen, jag kan planera framåt men än så länge är det utan någon större glädje eller entusiasm.






Just idag på morgonen har jag haft en enorm dipp. Just idag är jag tacksam att jag inte är hemma utan befinner mig hos en av mina mycket goda vänner. Just idag är jag tacksam att jag har blivit omkramad. Just idag är känslan av saknad mycket tung.





Men mitt i allt så är jag så hjärtinnerligt tacksam för de åren jag fick med min älskade Tellus. Pga av hans lupus så visste jag ju att han inte skulle bli riktigt gammal, så sedan han fyllde fem så har varje månad, varje vecka varit en tid av extra nåd. Han var en stor och varm personlighet och jag vet att han har gjort ett tassavtryck i mångas hjärtan.





Nu tumlar han runt i evigheten, utan sjukdomar och problem. Han är tillsammans med dem som gått före. Han får vara nära sina bästa vänner, Sigge och Dina. 

torsdag 13 december 2012

DU!

Med ett par lätta snarkningar och en viftning på svansen somnade du in på min arm...

Jag har ett stort tomrum i mitt hjärta. Det som är kvar värker...

Så småningom kommer den värsta smärtan att sakta klinga av, jag vet det. Men det är ju här och nu jag är. Ensam. Utan dig. Du gav mig så oerhört mycket och jag är tacksam för det. Kommer att bevara minnet av dig i mitt hjärta.

Det som är märkbart nu är hur mycket en annan själ kan fylla ens tillvaro. Du var inte ljudlig, inte ofta. Men det är så oerhört, fruktansvärt, skrämmande tyst här.

Jag vaknade tidigt idag, fylld av goda föresatser. Det började bra. Jag tog resterande bajspåsar och gick bort och gav dem till Akilles matte. Din soffa baxade jag ut på gården. Men när jag plockade ner dina koppel, sele och halsband från kroken... då brast det för mig. Du kommer inte tillbaka! Du är borta...

Och jag saknar dig så fruktansvärt!!!  

söndag 18 november 2012

Sitter i en kram

...och lyssnar på eggande musik som ger mig en sådan otrolig inre frid. Jag är inte ledsen, tårarna rullar sakta nerför mina kinder. Jag är, glad, tacksam, tom, förhoppningsfull, väntande, förväntande, upprörd, rörd, förvirrad... Har aldrig varit mer säker på vem jag är. Önskar bara att kramen varit två starka armar. Genom fönstret ser jag en underbart jämngrå novemberhimmel som gråter regn. Jag ser ett levande tegeltak, vackert i sitt behov av en tvagning. Njuter musiken... ett tag till... känner saknad...

tisdag 17 januari 2012

Fundring

 

Varför finns det i den kyrkliga vigselakten en “friskrivningsklausul”? …till döden skiljer oss åt.

Ett löfte i kyrkan borde ju vara förbi döden!

Har kan de?

Nu ska jag berätta en historia.
Det finns 7 personer med i den.
P - bor på bottenplan i ett äldre flerfamiljshus och har bott där ett tag.
Gänget på fyra personer som flyttar in ovanpå P - S, T, U och X.
Hyresvärdarna - H och V.

Det hela börjar med att någon/några ur gänget står utanför P's fönster och håller liv. P öppnar fönstret och ber dem att dämpa sig lite. Gänget tycker att P ska komma ut och tala om det, vilket P gör. Vilket han inte skulle ha gjort! P blir påhoppad av hela gänget som slår ner honom. U sitter på honom, X sparkar honom i huvudet. Många gånger. S och T sparkar på kroppen. Till saken hör att P är astmatiker och dessutom bär på ytterligare en allvarlig sjukdom.

När han var nära kvävning, med andra ord, nära att dö då händer det faktiskt ett under. Polisen dyker upp när de verkligen behövs. Och P slipper kila vidare denna gången. Men en sjukhusvistelse och diverse kvarstående men drabbar honom.

Man skulle ju kunna tycka att H och V i alla fall skulle ta någon liten ställning för den drabbade P. Men... Han blir vräkt! Och gänget får bo kvar.

Vad och om det ligger något mer bakom har jag ingen aning om, men hur som helst så är detta beteende inte okej i mina ögon. Och detta, mina vänner är en sann historia. Idag. I Sverige...

torsdag 5 januari 2012

Aj, aj, aj min kropp

 

 

Jag har gjort min första vecka på utredningscenter i Helsingborg. Med turen på min sida blev veckan kort, och med lite annat så blev den ytterligare en dag kortare. Efter tre dagar så var både kropp och själ så trötta att i går slocknade jag som en klubbad säl på soffan framför tvn igår kväll. Tidigt! Hade inte ställt någon klocka så strax efter nio slog jag upp mina melerade och tog upp telefonen och ringde. Vi kom gemensamt fram till att det var inte lönt för mig att åka dit idag. Vilket var tur för när jag började röra på mig så upptäckte jag att jag fungerade lika bra som ett smidigt kylskåp.

Efter de här tre dagarna förstår jag på allvar varför folk kallar det dagis för vuxna. Vi stickar, virkar, tovar och målar hjärtan… Jag har ägnat mig åt att sticka på en halsduk och att sy en tygkasse, Det låter inte så mycket men jag för tillfället går jag 4 timmar om dagen. Igår blev det bara en och en halv, på onsdagar är det friskvård. Så efter fikat gick vi till gympaavdelningen. Där möttes vi av en friskvårdskonsult som jag uppfattade som bara delvis närvarande.

Som ny där tycker jag att hon borde tagit sig tid att prata lite med mig och tagit reda på vad jag har för kroppsliga problem. Nej, istället blev det en kvick marsch genom faciliteterna. Där finns det och där finns det. “Är det nåt så fråga.” Hon talade inte om att det finns en massagestol en trappa upp och att man ska skriva upp sig om man vill nyttja den, det fick en av mina medsystrar göra. Och jag tror att en stor anledning till att jag är så vingabruten idag beror på att jag testade en tocken däringa skakplatta man står på. Den kan inte ha varit bra för mig och min kropp.

Men åter till den där konsulten. Hon verkade bara delvis var där, ungefär som om hon önskade vara någon annanstans. Och bråttom iväg hade hon. försvann som en biltjuv prick halv. Så fort gick det att de som låst in sina mobiler i värdeskåpen inte fick tag i dem för dörren till det rummet var låst. Detta ska jag ta upp med arbetsterapeuten nästa vecka, jag vill inte gå på den gymnastiken, det ger mig inget. Ska jag använda maskiner och göra gymnastik vill jag ha en engagerad och insatt instruktör. 

Men min simning går bra. Jag tar det lugnt och njuter av det, samtidigt som jag får motion. Jag simmade längre de första gångerna men har fått backa lite. I går blev det 650 m och det verkar vara rätt lagom. Jag ska på dem igen på dagis om jag inte kan få simma istället för att gymma, jag och kroppen mår bättre av det. Och så är det ju så ljuvligt att gå in i bastun efter avklarat pass.

Jag-sover-jul-11

Simma lugnt alla ni därute, jag ska vila idag!

 

 

Technorati-taggar: ,,,