Min Prins är ingen djävla hund

 

Vi rör oss ju av förklarliga skäl inte så mycket i byn, dagtid. Inte när det är sol och folk i allmänhet är ute. Idag skulle jag i alla fall ner till Lanthandeln för att posta ett brev. Vi stötte på en mamma och ett barn. Tellus älskar barn och han älskar människor. Det är långt ifrån alla som älskar honom… Han är stor, han är klumpig, han hälsar översvallande rottigt på folk han möter. Det misstolkas oftast som ilska. De ser inte den frenetiskt viftande svansen. De ser inte den glada blicken i hans ögon. De ser bara att han vill fram till dem. Fort. Och så “morrar” han. Vad han gör är att tala om att: Åhh, vad jag är glad att se dig, klappa mig. Men det ligger honom i fatet att han är rottweiler. Rottisar “snackar” oftast mycket. Och så är de stora. Och farliga. Och så är de ju rottweilrar.

Hur som helst, han hälsade på mamman och barnet. Moder slet åt sig flickan och sa åt mig att hålla i min djävla hund. Han är ingen djävla hund svarade jag. Och får då det mycket insiktsfulla svaret. Han är ju rottweiler! Jag vräkte ur mig något om att döma efter ras. Bortkastat. Mamman ilade iväg med barnet vid handen.

Nu är jag inte alls oförstående för att människor blir rädda. Tvärtom! Jag HAR en stor hund, han är överväldigande. Men att kategoriskt döma ut honom bara för att han är en rottis… Det är det som retar mig. Det är väl ungefär som om jag skulle döma henne för att hon har glasögon, hon kan ju inte se riktigt då.

Fördomar är farliga, de ställer till väldigt mycket här på jorden. Jag är inte utan själv men jag är medveten om det (hoppas jag) och försöker ha ett öppet sinne. Men ge er inte på mina nära och kära utan en mycket välgrundad anledning, då tänder jag. Och det rejält!

Jag hoppas att den lilla flickan inte blev helt förskräckt och kommer att framleva sitt liv i hundrädsla. Jag vet ju att Prinsen på sin höjd hade kunnat välta barnet i sin iver att komma fram och hälsa. Men skulle aldrig medvetet skada. Aldrig!

Fantasi och fantastiska vänner

 

Att ha fantasi är att vara berikad med en gåva som kan förflytta en till de mest underbara platser. Men tro mig det är inte alltid en välsignelse med denna gåva. Den sätter fart även vid de mest ovälkomna tillfällen. Som i går när jag var inne på lasarettets bröstenhet för en rutinkoll efter skadan jag fick när jag trillade med cykeln.

Jag visste ju redan innan att jag skulle röntgas, så den biten var okej. Det här med ultraljudet var ju också okej, de ser ju andra saker med det. Men när doktorn tog så lång tid på sig vid ultraljudet… Då kickade min livliga fantasi in. Och jag kan garantera att när de talade om att de skulle sticka mig i bröstet för att göra cytologiprov, då skenade den. Dessutom har jag en nästan manisk skräck för nålstick, det gjorde inte saken bättre.

Hursomhelst, efter att bara några få tårar tillrat nerför mina kinder hade jag lyckats genomlida även tre nålstick i mitt högra bröst. Men det surrade fortfarande som ett par bikupor i min hjärna. Jag tog till en livlina och ringde en vän. Hade tur och han var hemma så jag tog bussen dit.

Han lyssnade och peppade om vartannat, bjöd på kaffe och lyssnade tålmodigt på mig. Jag fick upp näsan ovanför vattenytan och sålunda styrkt tog jag bussen hem till min Prins.

På väg hem fick jag en mental hjärnsmäll, det var ju den siste i månaden och jag hade grejor kvar i garaget som skulle vara tömt den dagen. Ringde sonen som lovat hjälpa mig men han kunde inte komma. Så jag satte geniknölarna i arbete och det bästa jag kom fram till var att låna en skottkärra av en granne. Sagt och gjort, lånade skottkärran och travade ner till garaget. Lastade med möda upp motionscykeln på skottkärran och körde hem den. Det höll på att ta kål på min rygg.

Då “materialiserade” sig en ängel i form av min närmaste granne. Han lyfte in cykeln och följde med mig ner för att hämta det sista. Trött, orolig och med en hemsk värk i rygg och ben flödade tårarna över på mig. Denna underbara granne pratade med mig, lockade mig till skratt och körde hem det allra sista från garaget.  Även han lyssnade, peppade och gjorde sitt bästa för att “tala förstånd” med mig.

Nu är garagebekymret ur världen, jag ska vänta på provsvaret utan att ta ut något i förskott (i alla fall försöka). Jag är glad att ha vänner som så oförbehållslöst ställer upp. Jag har sagt det så många gånger förut men det kan inte sägas för många gånger: Vad vore livet utan vänner? Jag är så glad att ha er och jag tycker om er! Jag inser att jag är mycket lyckligt lottad med så underbara vänner. Både IRL och här i cybern.

Hjärtekram till er alla!