Vi rör oss ju av förklarliga skäl inte så mycket i byn, dagtid. Inte när det är sol och folk i allmänhet är ute. Idag skulle jag i alla fall ner till Lanthandeln för att posta ett brev. Vi stötte på en mamma och ett barn. Tellus älskar barn och han älskar människor. Det är långt ifrån alla som älskar honom… Han är stor, han är klumpig, han hälsar översvallande rottigt på folk han möter. Det misstolkas oftast som ilska. De ser inte den frenetiskt viftande svansen. De ser inte den glada blicken i hans ögon. De ser bara att han vill fram till dem. Fort. Och så “morrar” han. Vad han gör är att tala om att: Åhh, vad jag är glad att se dig, klappa mig. Men det ligger honom i fatet att han är rottweiler. Rottisar “snackar” oftast mycket. Och så är de stora. Och farliga. Och så är de ju rottweilrar.
Hur som helst, han hälsade på mamman och barnet. Moder slet åt sig flickan och sa åt mig att hålla i min djävla hund. Han är ingen djävla hund svarade jag. Och får då det mycket insiktsfulla svaret. Han är ju rottweiler! Jag vräkte ur mig något om att döma efter ras. Bortkastat. Mamman ilade iväg med barnet vid handen.
Nu är jag inte alls oförstående för att människor blir rädda. Tvärtom! Jag HAR en stor hund, han är överväldigande. Men att kategoriskt döma ut honom bara för att han är en rottis… Det är det som retar mig. Det är väl ungefär som om jag skulle döma henne för att hon har glasögon, hon kan ju inte se riktigt då.
Fördomar är farliga, de ställer till väldigt mycket här på jorden. Jag är inte utan själv men jag är medveten om det (hoppas jag) och försöker ha ett öppet sinne. Men ge er inte på mina nära och kära utan en mycket välgrundad anledning, då tänder jag. Och det rejält!
Jag hoppas att den lilla flickan inte blev helt förskräckt och kommer att framleva sitt liv i hundrädsla. Jag vet ju att Prinsen på sin höjd hade kunnat välta barnet i sin iver att komma fram och hälsa. Men skulle aldrig medvetet skada. Aldrig!
Herregud Agneta! Vilken korkad mamma. Visst ska man skydda sina barn, men först då en verklig fara finns. Att visa sitt barn att din prins är farlig, när han inte är det, det är att säga att alla hundar är farliga. Den hundrädslan hos flickan kan förstöra mycket för henne längre fram.
SvaraRaderaFördomar är aldrig bra! Jag har oxå fördomar, men precis som du försöker jag bemästra dom och jag är ytterst medveten om dom.
O nä, han är inte en djävla hund, han är din familjemedlem!
Ha en skön söndag och krama din prins Tellus från mig. <3<3<3
Jag kan förstå mammans reaktion på sätt och vis, eftersom hon inte känner Prinsen och vet hur hans humör är, i hennes ögon var han en potentiell fara..hon skyddade sitt barn, kanske hon själv är hundrädd t.o.m..Men hon hade ju istället för att reagera som hon gjorde, kunnat lugnt be dig att hålla hunden ifrån dom. Eller bara gått åt sidan i god tid för att markera att hon inte ville ha nån närkontakt. Och har man barn så är jag av den åsikten att man använder ett vårdat språk och svär inte...fast det är vad jag tycker. Hur som helst så förstår jag att du blev ledsen, framför allt av hennes ordval om Prinsen...han är ju en av dina familjemedlemmar!
SvaraRaderaKramen..