Tredagarstripp

Jag har varit ute på en tripp. Den tog mig i stort sett tre dagar. Men då har jag varit långt, långt bort. I tiden. Låter det flummigt? Låter det som Sci/Fi? Ta’t lugnt jag har varken varit hög eller åkt i någon tidsmaskin jag har bara störtdykt i en liten låda med papper. Denna lilla låda innehöll sååå mycket. En av de mer underbara pappren var det brev som min mamma skrev till sin mamma strax efter min födelse. Jag fick uppleva hur mor upplevde det. Och så har jag fått svaret på varför jag har så svårt att sova nu.   Jag sov tydligen så mycket och så gott som liten bebis att mamma fick väcka mig när jag skulle ha mat. Sov väl mao tillräckligt då.

Jag har hittat dikter jag har skrivit, skrev en del när det hände mig tråkiga saker. Som tex när Corsitas föl dog, bara en timme gammal. Corsita var min skötehäst under många år och jag älskade den bitska svarta stoet. Jag har hittat en teckning jag fått från en kille jag förälskad i som tonåring och några vykort från densamme.

Teckningar och skriv-ritböcker från lågstadiet, foton från de mest skilda tillfällen. Papper från BB när jag fick mina egna barn. Stickmönster, virkmönster, korsstygnsmönster. Brev, vykort och julkort. Tre trasiga porslinshästar jag sparat för att laga, de åkte i papperskorgen. Några parfymflaskor, under en längre period samlade jag på olika sorters luktegottflaskor, hade massor. Även dessa har fått skatta åt förgängelsen.

Jag har tagit en tripp längs med minnenas allé. Mycket har jag smajlat lite vemodigt åt, en del har fått mig att brista ut i gapskratt. Lite tårar har tillrat. Ca en tredjedel har åkt rätt ner i “runda arkivet”.  Nåt ska jag försöka dela med mig av. Dikterna till exempel, åtminstone nån av dem.

 

Kärleken till en häst

En vän i henne jag fann
Jag svek
Trodde jag hittat en kompis
Men blev själv sviken
Tillbaks till henne jag gick
Hon tog glatt emot mig
Återigen jag svek henne
Denna gång för en man
Han var den rätte för mig
Jag ej den rätta för honom
Även denna gång tog hon
emot mig utan bitterhet eller ironi
Bara detta jag säga kan
Hon är min bästa vän
nu och för alltid
Corsita

 

Den dikten skrev jag den 14 november 1975, om tyder allt rätt som står där i blocket så var det tre dagar efter en stooor hjärtesorg. Djuren har varit som en fast klippa för mig genom årens sorger. Och jag är så tacksam för vart och ett jag har fått lära känna.

 

Här är ett av fotona jag hittade, det är min pappa med hatten käckt på svaj. Jag är nästan säker på att det är taget i Mjölby men har ingen aning om vilket år. Att det är vinter och snö, det är jag i alla fall helt säker på.

Och här, en bild på mig. Har för mig att det togs i samband med att jag fick förnya mitt kört pga efternamnsbytet iom giftermålet. Alltså måste det vara taget runt årsskiftet 89-90.

 

 

Till sist vill jag dela med mig av tre hästar. Tre som jag ritat.  Två av dem är jag nöjd med, den tredje…. Tja… Tror jag var ganska nöjd då iaf.

Detta var en del av mitt förflutna, nu är jag tillbaka i realtid. Och jag är mycket medveten om att min hund är inne i en fällningsperiod, så på min dagordning står nu en vals med snabeldraken. Lev väl tills nästa gång, kära läsare av min för tillfället högst sporadiska blogg.