Det är på inget vis så att våra känslor förminskas men över tid så mildras smärta. Jag kom på mig själv att faktiskt njuta av morgonen. En minusgrad och solsken, en god mugg te, ett hem som är mitt eget... Just i det ögonblicket som jag kom på mig själv med att må bra, for en känsla av skuld genom mig. Men vis som jag är tog jag den genast i örat och körde ut den. Ja, jag har nyligen förlorat min allra närmaste vän. Ja, jag sörjer. Men livet är nu så vist inrättat att smärta är en känsla som mildras... Om det inte varit på det viset så hade vi, som ras, inte ens existerat.
Det är både tillåtet och önskvärt att vi känner glädje och livslust, även efter en förlust av en god och nära vän. Precis som det är tillåtet och önskvärt att vi känner sorg och uttrycker den när det hemska drabbar oss. Min saknad blir inte mindre värd för att jag kan glädjas åt det goda som finns kvar. Tvärtom så är det en hyllning till livet självt och till Tellus. Han var en positiv och livsglad hund. Och jag tror att han viftar lite extra på svansen däruppe i himlen varje gång jag skrattar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar