Tellus, min Prins

Det ligger som en böld i mig. Vetskapen att han är borta och inte kommer tillbaka. Men som vanligt är inte hjärta och hjärna helt synkade. Förståndet vet men inte känslorna. Jag nuddar bölden lite då och då och den värker. Jag vågar inte peta för mycket i den, inte på en gång. Men jag vet ju att jag måste få hål på den för att den ska kunna läka ut. OM den nu gör det, helt och hållet...

Jag tillåter mig att gråta lite ibland. Det är som att balansera på en lina. Måste lätta på trycket för att det inte ska explodera men vågar inte helt släppa taget. Det är också som att sitta i en gunga med långt rep. Än så är jag högt uppe, kan andas utan tryck över bröstet och blicka framåt. Än så har gungan svingat neråt, tårarna trillar och jag har bara utsikt bakåt. Saknar...

Förståndet vet att det går inte över men med tiden kommer det är mildras, de goda stunderna kommer att lysa starkt i minnets galleri. Känslorna har inte det förståndet utan lever helt i nuet. Jag är en enda röra av båda delar. Jag kan skratta men skrattet sätter sig en aning in halsen, jag kan planera framåt men än så länge är det utan någon större glädje eller entusiasm.

Just idag på morgonen har jag haft en enorm dipp. Just idag är jag tacksam att jag inte är hemma utan befinner mig hos en av mina mycket goda vänner. Just idag är jag tacksam att jag har blivit omkramad. Just idag är känslan av saknad mycket tung.

Men mitt i allt så är jag så hjärtinnerligt tacksam för de åren jag fick med min älskade Tellus. Pga av hans lupus så visste jag ju att han inte skulle bli riktigt gammal, så sedan han fyllde fem så har varje månad, varje vecka varit en tid av extra nåd. Han var en stor och varm personlighet och jag vet att han har gjort ett tassavtryck i mångas hjärtan.

Nu tumlar han runt i evigheten, utan sjukdomar och problem. Han är tillsammans med dem som gått före. Han får vara nära sina bästa vänner, Sigge och Dina.