Jag har alltid ansett att självmord är den ultimata egoistiska handlingen. Och att det står i diametral motsats till den kristna läran. Men är det egentligen så? Tänk om det egentligen är ett “leap of faith”?
“Du har sagt att Du ska ta hand om mina problem. Okej, här kommer jag nu. Ta hand om mig!”
Tänk om det i stället är den mest tillitsfulla handling man kan göra? Ta sitt liv i förtröstan att man blir omhändertagen. Av vår Fader.
Är det modigt att avsluta detta livet och byta det mot nåt totalt okänt?
Det är nog både och. Jag kan förstå att det kan kännas nattsvart. Helt och hållet utan det minstaste lilla kryphål att slinka igenom. Ingen lösning på alla de problem som ligger som dödviktston på ens axlar.
Om man i ett sånt läge avslutar sitt jordiska liv är man nog både otroligt modig och otroligt svag. Modig för att det finns inget mer okänt att kast sig ut i. Svag för att det ändå är en så pass enkel lösning på problemen.
Ja, jag har en känslomässig svacka. Nej, jag tänker inte säga upp mig som levande människa. Just detta att skriver om det. Ventilerar det är ju i sig en garant att det inte sker.
Jag är fullt medveten om varför det bidde en liten kana utför just nu. Orsaken är inte en utan flera. Det är jobbigt men inte mer än jag kan hantera.
” För att kunna komma upp, måste man först ha trillat ner.”
Jag fick just dagens första skratt! Tack kära vän för det! “…trampa på mina tår…” Kunde inte låta bli att skratta! Och skratt är stegpinnar som bara leder uppåt.
Jag känner nu hur den infernaliska huvudvärken börjar släppa sitt järngrepp om min arma skalle… Lite mer än näsan sticker upp ovanför vattenytan.
Om jag vore en tryckkokare så är det dessa mer eller mindre medvetet tillåtna deppstunder som gör att jag inte exploderar. Jag har ett behov av dem för att orka gå vidare. Framåt. Uppåt.
Smärtsamt och jobbigt att vara i dem. Underbart när jag är igenom. Faktum är att de blir kortare och mer sällsynt förkommande.
Jag har varit mycket öppen i detta blogginlägg, inte för att ringa i några larmklockor eller för att skrika på hjälp. Utan bara för att få lätta på mitt tryck. Med andra ord: Det finns ingen anledning till oro!
Och nu är det kaffedags med hembakad pepparkaka.
Kram alla godingar!
Så tror jag de flesta kan känna ibland. Saker verkar övermäktiga och då kan man tänka så där.
SvaraRaderaSen att verkligen sätta tankarna i verket är som tur är inte lika vanligt.
Jag tror att de som avslutar sitt liv kommer att ångra sig:) ja du vet om det är fegt eller modigt betyder inget egentligen men det är dock oåterkalleligt.
Det finns oftast alltid en lösning… svårigheten är att SE den. Man får ge sig till tåls och vänta ut helt enkelt. Tids nog kommer en vändning även om det inte känns som ngn tröst då man mår dåligt.
Stor kram till dig och en till din Prins Tellus:)
Jag tycker det är ett dåligt val att ta sitt liv...enkel lösning på problemet liksom. Det finns INGET som INTE går att lösa på det normala sättet...men tålamod krävs kanske. Det är egoistiskt och FULT mot ens anhöriga dessutom...som sen ska lida i resten av sina liv. För att ta upp den kristna aspekten angående självmord vs icke självmord så håller jag inte med om "Tänk om det i stället är den mest tillitsfulla handling man kan göra? Ta sitt liv i förtröstan att man blir omhändertagen. Av vår Fader." Jag tror inte att det var Guds avsikt med att skapa människan, för att hon sen skulle avsluta det på eget bevåg. Det är i så fall att förneka Gud som allsmäktig. Det finns heller inget stöd för det i bibeln, och jag tycker att det vore kärlekslöst om en troende tar sitt liv. Vad är det då dom har trott på? Och framför allt...vem har dom lyssnat på? Gud eller djävulen? Jisses så djup jag kan bli ibland :) Hoppas du snart piggar på dig andligt och mentalt då'ra..om jag har fattat rätt. Kram
SvaraRaderaKRAAAAAAM!
SvaraRadera