Fasadflaggan är åter på sin plats

Han nyper mig i näsan och kinderna. Han suger kraften ur mina kamerabatterier. Även om jag råkar vara ett av hans stor fans så börjar jag uppriktigt sagt få nog av honom. Just nu. En så här lång samvaro med Kung Bore tär faktiskt lite på krafterna. Men häromdagen kikade Fröken Vår in runt hörnan. Jag satte mig på järnvägsvallen i söderläge, och solen värmde! Det var så bra ställt att tom vinden var bortavarande.

Men jag blev lite putt att inte kameran ville som jag nu när jag var ute. Jag hade ju tänkt fota min fasadflagga som jag fått upp igen. Hållaren jag fick med när jag köpte den var av plast och tålde inte blåsten. Nu har jag fått en av metall och den ska förhoppningsvis hålla bättre. Jag vill ändå visa hur min flagga ser ut. Det var ju en som reagerade på min beskrivning och blev lite fundersam... Men nu är det ju så att den är inte alls lika känd som Skånes flagga, skåningar är duktiga på att använda sin. Möjligen beroende på att den har funnits med så mycket längre än vad Östgötaflaggan har. Den östgötska fanan är mycket ung, bara 39 år. Sommartid när folk promenerar förbi är det ganska roligt att se deras reaktioner när de får syn på min fasadflagga, de hajar liksom till. Det är flera som har stannat och frågat vad det är. Och jag upplyser dem gladeligen. På så vis är den också en kontaktskapare, nästan som en hund är, folk man inte känner börjar prata. Sånt är trevligt, tycker jag. Oftast, är det kanske bäst att tillägga.

Idag har jag ändå lyckats med något. Jag har krävt tillbaka mina stolar från ån. Det är så lågt vattenstånd att jag kunde nå dem, dessutom är det fruset i marken. I vanliga fall är det vanskligt att gå där, det har samlats så mycket dy att risken att fastna är överhängande. Men som sagt, nu står de där de ska stå. Så länge de nu får stå kvar...

Kriminell Kompis

Jag har en kriminell kompis. Åtminstone så verkar han vara kriminell för han blev tagen av polisen i somras och ska nu till tinget för rättegång. Vad har han gjort då? Rånat? Nej! Misshandlat? Nej! Stulit, krockat, kört föööör fort? Nej! Han körde sin motorcykel utan bönpall....Det är ju alldeles på tok att framföra en mc UTAN passagerardyna. Jisses! Han hade hjälm, körde inte för fort och använde blinkers, men han hade BARA EN SITTPLATS på bågen!!! Det finns det både tid och pengar att ödsla på. Men att ge honom någon form av juridiskt stöd till rättegången? Nej, det är en alldeles för banal sak. Det är så det funkar i Sverige! Var finns rättssäkerheten? Vem bryr sig om den ensamma människan? Nej, det är FÖR banalt för att lägga resurser på att hjälpa honom. Men tydligen inte för banalt att dra det inför tinget. Suck och dubbelsuck!!! Hur många är vi vanliga dödliga som klarar sig i kampen mot en utbildad jurist som svänger sig med byråkratisvenska??? Inte många. Så nu håller jag allt vad tummar och tår jag har för att det ska gå hans väg i rättegången. Inte för att det förslår mot en jurist, men lite tur kan han väl få ha.

Tacksam

Tacksam ända in i hjärterötterna är jag att befinna mig på fasta land. Det blåser inte ute, det är full storm. När jag var ute med Dunderklumpen för en stund sedan höll jag på att förlora mina goa öronmuffar, så pass blåser det. Det dundrar, rasslar, viner, knakar i träden och gatlyktorna vajar betänkligt. Kullblåsta tunnor och vindbyar som fick mig att tappa andan. Så det är väl självklart jag är tacksam att både befinna mig på land och nu också inomhus. Tacksam även för nya fönster och en ny altandörr. Den gamla dörren var så otät att gardinen fladdrade när det var sånt här väder.

I morgon (läs, senare idag) är det min tur att kasta mig in i FK-karusellen för en första tur. Jag räknar kallt med att det kommer att bli ett antal turer framöver innan detta är klart och färdigutrett. Jag har ju läst och hört en hel del, inte minst från några av mina kära bloggvänner. Hoppas nu bara jag har orken att stå på mig, så att inte nån annan gör det. Jag ska stråla samman med en god vän för en fika och peppning innan jag ger mig i kast med uppgiften. (Nu blinkar lamporna här, jag håller tummarna för att vi ska slippa strömavbrott.) På morgonen ska jag dessutom ringa och tala med den som har hand om färdtjänst i Motala, för mammas räkning. Hon börjar finna sig tillrätta i sitt hem igen, men det kan ju inte hjälpas att hon i mellanåt tycker att livet är pest när kroppen inte lyder henne. Jag förstår henne, men oftast får jag henne att skratta, inte för att det gör kroppen bättre. Men är humöret gott så går det ju lättare att hantera problemen.

Hon berättar om de olika personerna som kommer hem till henne, sköterskor och personal från hemtjänsten. Alla har nog inte hamnat på rätt plats här i livet medan andra tycks vara som klippta och skurna för sitt jobb. Det är ett elände att bli gammal och dålig, är man dessutom av den gamla stammen och ska klara sig själv så tär det på psyket att tvingas ta emot hjälp. Tack och lov för de glada och trevliga! (Nu var det nåt som blåste in i nåt där ute. Eller som blåste sönder. Undras om det är Gudruns lillasyster som härjar här?) Men en distriktsköterska som tänker använda en begagnad servett att torka sticket i fingret med.... Verkar inte alls bra. Ohygieniskt!

Nej, jag ska väl ta mig en trappa upp och krypa ner i min goa säng. Ytterligare en sak jag är tacksam för, en bred och skön säng. Numera har jag även ben på den. (Undras om det inte var en takpanna som flög iväg nu? Det ska bli intressant att se allt detta i dagsljus i morgon.)

Godnatt folket!

Va? Är jag gammal?

Yasmine, en ung tjej jag känner frågade om hon fick låna mina Harry Potter ljudböcker. Jamenvisst får du det, men bara så du vet det, de första tre ligger som kassettböcker, svarade jag. Det blev en öronbedövande tystnad. Sen kom det en försiktigt fråga: Vad är det? *hmmm* Det är tydligen ett tecken på att jag börjar bli gammal! Tänk när de kom kassetterna, så praktiskt, så fint, såååå nymodigt det var. Och nu, nu vet inte ungdomarna vad en kassett är. Snacka om att utvecklingen går fort och det verkar ju som om farten bara eskalerar. Hur som helst, hon lånade både böckerna och en freestyle och är nu i full färd med att lyssna. Hon klurade tom ut hur man sätter i kassetterna också.

Jag sitter här och lyssnar på Gary Moore, läste på nyheterna att han har gått bort. Jag var inte något stort GM-fan men jag tycker att han hade en bra röst och så gillade jag verkligen hans gitarrspel. Det finns en låt som verkligen är underbar, Still got the blues.... Den kan jag lyssna på flera gånger utan att tröttna på den. Ytterligare en musiklegend har gått ur tiden.

Under snedtaket på andra våningen finns det en liten vind, där har jag legat på knä och skruvat fast brädor på bjälkarna. Nu är det bara att lasta in de lådor som har innehåll som inte används så ofta men ändå ska finnas någorlunda lättillgängligt. Sen måste jag få tag på en gipsankartång så jag kan få upp handdukshängare och lite annat i köket. Ett annat projekt som helt enkelt måste till rätt snart är byggandet av hyllor i garderoben under trappan. Annars blir det som det var innan, allt blir bara instuvat rätt in och så måste jag lyfta ut allt för det jag ska ha tag på finns allra längst in. En enkel trähylla och plastbackar. Det blir bra!

Trots gråväder och avsaknad av solsken har här varit en känsla av kulspel och hopprep. All snön är borta och de sista hårdtrampade isfläckarna på stigarna har till sist fått ge vika för mildvädret. Frågan är bara om vi kan ropa hej och glömma den snö som föll i fjol? Att det verkligen föll en massa snö vittnar det här kortet om.

What goes around, comes around

Jag har eksem i ansiktet som jag tidigare hållit schack med cortisoncreme. Men eftersom jag är lite orolig för att använda cortison för länge har jag letat efter andra produkter. Jag fick tag på en speciell dagcreme från Yves Rocher som funkade utmärkt, men den var dyr. Och så är jag kanske lite småsnål men jag tycker inte om tanken på att behöva betala porto och expeditionsavgifterna... *leeer* Därför testade jag olika sorter inhandlade på apoteket, både dyra och billiga, med och utan aloe vera, med och utan olivolja. Ingen av dem var helt kompatibel med min hy. Då blev jag tvungen att beställa från YR, passsade på nu när det kom ett erbjudande om fraktfritt. I posten idag kom brevet som talade om att nu kan jag hämta mitt paket. Men inte här i byn. Nä! Jag måste ta bussen till Väla och hämta ut det på Pressbyrån och sedan ta bussen hem igen. Irriterad är bara förnamnet, för jag var medveten om detta när jag beställde och tittade mycket noga efter om det fanns nåt att kryssa i för utlämningsställe. Och det fanns det inte.



Jag ringde till YRs kundtjänst och en mycket formell kvinnoröst upplyste mig om att jag vill ha annat utlämningsställe så ska jag ringa till Kundtjänst och säga till om detta.... ???? HUR ska jag kunna veta att mitt paket inte kommer till det paketulämningsställe som ligger närmast och som har samma postnummer som jag? HUR? Och varför kan de inte upplysa om detta i samband med att jag gör min beställning? Blir det inte både enklare och trevligare för alla parter? *hmmm* Nåja, det löste sig i alla fall. Jag frågade om det var meningen att jag skulle gå till busshållplatsen, ta bussen upp till Väla för att hämta mitt paket och sedan vänta på nästa buss hem. När jag kan ta en promenad till Lanthandeln och hämta mitt paket där? Nej då, svarade damen i andra änden, hon skickade ett nytt paket till mig som jag får nästa vecka. Och det kommer hit, till Hasslarp. Hoppas jag....



Billös och boende på landet med buss som går en gång i timmen ungefär, då är det inte sååå himla lätt att förflytta sig dit man vill. Särskilt inte om dit man vill ligger i en rät vinkel till hur busslinjen sträcker sig. "Min" butik ligger givetvis i rät vinkel till busslinjen, är det nåt annat att vänta? Men det lönar sig (läs: gagnar mig) att vara chaffis åt grabbarna på helgerna. Mitt matförråd börjar tryta och måste komma mig iväg och få dem påfyllda. Vad göra? Jo! Jag ringer en av pågarna, den vars bil jag ska köra i kväll, och frågar om det finns en möjlighet att jag kan få låna bilen i em. Det var möjligt! Jag är glad och tacksam för att jag har så många trevliga ungdomar omkring mig.



Häromkvällen lyssnade jag på ett program om plastikoperationer.

Tf chaffis

Virrar runt lite hit och dit, funkar som chaffis nu i helgen. Livet på "lannet" blir ju mycket enklare om man hjälps åt. Visserligen är det inte min egen pojkspoling som är ute på vift men gamla klasskamraters och vänninors avkommor behöver ju också skjuts. Det gagnar mig så till vida att jag får tillfällig tillgång till bil. Och det tackar jag ju inte nej till. En av de få äkta win-win situationerna jag känner till....och får ta del av. Även om jag har lite skrivarklåda så infinner den rätta inspirationen sig inte. Men den kommer, var så säker på det....

Lyx vs praktiskt

Jag trivs bättre och bättre här för var sak som blir helt klar. Men nu kan jag ju erkänna att första morgonen jag vaknade här så grät jag. I förtvivlan, uppgivenhet, ilska och hopplöshet. Det var över alla de detaljer som gör livet här svårare. Min värd sa någon dag innan inflyttning: "Du är väl medveten om att du får den lyxigaste hyresrätten i hela byn?" Jag har inte bett om lyx, jag vill inte ha lyx om det inverkar menligt på det praktiska. När han sedan tillägger i en sådan ton man använder till en obstinat femåring eller en halvdement åldring att: "Nu hoppas jag att du är riktigt rädd om den!" Då kan jag berätta att då mådde jag inte alls bra!






Vad är det då som har blivit "fel". Tja ta till exempel 80 cm mindre bänkyta i köket. Det var redan innan lite bänkyta. 80 cm låter inte mycket, men tro mig. Det ÄR mycket! Jag har ingenstans att ställa min micro. Micron som jag använder minst två gånger varje dag. Nu står den på en pall i ett hörn. Sladden får jag dra förbi både spis och diskhoar. Diskhoar!!! *fnys* Ett av mina villkor för att han skulle få renovera köket var att jag skulle få en riktig diskbänk med två stora hoar. Vad blev det? En och en halv ho, infällt. En och en halv... *suck* Tänk er att stå där och diska. Visst är det snyggt (läs lyxigt) med infällda hoar... Men praktiskt.. Det är det INTE!!!




En annan sak som vi talade om var städskåp, det fanns det inget i extralägenheten. "Visst skulle det bli städskåp här." Städskåp, my ass! De underbara, stabila, stora hyllorna i matkällaren. Fyra stycken på långsidan och fyra stucken på kortsidan... Ett minne blott. De har ersatts av två små, fjolligt små, hyllplan. En back går inte in på djupet, måste ställas på tvären. Och de rymmer i stort sett ingenting. Ja, jag har fått en fin lägenhet. Lyxig. Väldigt vacker för ögat. Jag önskar bara att det hade varit en arbetsplats, då hade det funnits hjälp att få för försämrade arbetsförhållande. Nu kan jag bara en stilla bön att Hyresgästföreningen kan göra nåt. Jag tycker att de ibland tar för mycket ställning för fastighetsägaren mot hyrestagaren.






Det finns mer försämringar men jag orkar bara inte skriva om dem nu. Det har tagit lite tid att få fram det här. Nu vill jag komma med nåt trevligare. Mitt köksfönster till exempel. Gult, ljust och grannt.






Jag gillar gula kök och så läste jag nån gång att gult är den färg som stimulerar till inspirerad matlagning. Om man nu tror på det här med färgers inverkan. Jag tror på det.







I fönsterkarmen ligger en liten nasse i blåa snickarbyxor och vilar samtidigt som han håller ett vakande öga på det som händer och sker.