Inget ont som inte har nåt gott med sig

 

Jag börjar med att säga: Tack Babbi, du har så rätt! Det är aldrig någonsin rätt att ta sitt eget liv, men när jag sitter och småmuttrar för mig själv, mår mindre bra och grubblar, då far  tankarna iväg. Ibland åt helt galet håll. Men att ventilera och att få feedback knuffar mig in på rätt spår igen. Så fortsätt att nypa mig i örat, det är jag bara tacksam för. Och detta för mig in på ett av mina favoritämnen, Vänner. Underbara, goa, stöttande och de som säger sanningen till mig när det behövs. Vad vore livet utan er? Löv jo ål!

Och så var det då det här med orsak och verkan. Att allt som händer har en mening. Livet har inte alltid farit lätt fram med mig, men när jag sitter och tänker tillbaka så vill jag med facit i hand inte göra någon tidsresa och ändra på något. För jag ser att det som varit mindre bra har gett mig det jag i dag värderar högt. Ungarna, min älskade, underbara, som sin mor lite smågalna, söner.

Jag kan även se det goda som kom från en mindre lycklig människa vilken jag räknade som en mycket nära vän, men som svek mig så grymt. Hade det inte varit för denna person så hade jag bl.a. inte haft kontakt med tre kvinnor som idag finns i min vänkrets. De som nyper mig i örat när jag hamnat på villospår, de som peppar mig när det går trögt, de som kommer med tröstande ord när jag är ledsen och de är starka nog att jubla och applådera när nåt går bra för mig. Så trots allt så jag till övervägande del tacksam mot denna olyckliga person.

Det jag själv har gått igenom tidigare har gett mig en förstahandserfarenhet som jag har kunnat använda för att stötta närstående vid deras kriser. Jag har fått en förståelse som jag annars inte haft.

Att få lov att inse vilka effekter tidigare upplevelser har på livet idag, det är stort. Att få lov att inse att tråkiga tidigare upplevelser har positiva effekter på det nutida livet, det är en gåva.

 

 

Technorati-taggar: vänner,tidsresa,barn,gåva

Hur är det egentligen?

 

Jag har alltid ansett att självmord är den ultimata egoistiska handlingen.  Och att det står i diametral motsats till den kristna läran. Men är det egentligen så? Tänk om det egentligen är ett “leap of faith”?

“Du har sagt att Du ska ta hand om mina problem. Okej, här kommer jag nu. Ta hand om mig!”

Tänk om det i stället är den mest tillitsfulla handling man kan göra? Ta sitt liv i förtröstan att man blir omhändertagen. Av vår Fader.

Är det modigt att avsluta detta livet och byta det mot nåt totalt okänt?

Det är nog både och. Jag kan förstå att det kan kännas nattsvart. Helt och hållet utan det minstaste lilla kryphål att slinka igenom. Ingen lösning på alla de problem som ligger som dödviktston på ens axlar.

Om man i ett sånt läge avslutar sitt jordiska liv är man nog både otroligt modig och otroligt svag.  Modig för att det finns inget mer okänt att kast sig ut i. Svag för att det ändå är en så pass enkel lösning på problemen.

Ja, jag har en känslomässig svacka. Nej, jag tänker inte säga upp mig som levande människa. Just detta att skriver om det. Ventilerar det är ju i sig en garant att det inte sker.

Jag är fullt medveten om varför det bidde en liten kana utför just nu. Orsaken är inte en utan flera. Det är jobbigt men inte mer än jag kan hantera.

” För att kunna komma upp, måste man först ha trillat ner.”

Jag fick just dagens första skratt! Tack kära vän för det! “…trampa på mina tår…” Kunde inte låta bli att skratta! Och skratt är stegpinnar som bara leder uppåt.

Jag känner nu hur den infernaliska huvudvärken börjar släppa sitt järngrepp om min arma skalle… Lite mer än näsan sticker upp ovanför vattenytan.

Om jag vore en tryckkokare så är det dessa mer eller mindre medvetet tillåtna deppstunder som gör att jag inte exploderar. Jag har ett behov av dem för att orka gå vidare. Framåt. Uppåt.

Smärtsamt och jobbigt att vara i dem. Underbart när jag är igenom. Faktum är att de blir kortare och mer sällsynt förkommande.

Jag har varit mycket öppen i detta blogginlägg, inte för att ringa i några larmklockor eller för att skrika på hjälp. Utan bara för att få lätta på mitt tryck. Med andra ord: Det finns ingen anledning till oro!

Och nu är det kaffedags med hembakad pepparkaka.

Kram alla godingar!

 

Technorati-taggar: depp,självmord,pysventil,skratt,svacka

Ur led är tiden

 

…nej, det är nog snarare jag som är ur led. Eller ännu rättare min dygnsrytm. Går upp på morgonen med de allra bästa intentioner att IKVÄLL då ska jag minsann… Och så säger de att det är tanken som räknas. Inte katten blir min dygnsrytm bättre bara för att jag tänker på den. Nu är det nog dags för denna här att sätta på sig en skjorta så att där finns någon krage att ta tag i.

Men faktum är att även tiden är ur led. Mina jordgubbsplantor blommar och har kart, forsythian har blommor. Inte så överväldigande blomning som på våren. Men den blommar! Idag (läs i går) gick jag i en klänningslång ärmlös tunika och klippte gräset. Hallå!? Det är oktober. Eller är jag så till den milda grad vilse i pannkakan att mitt medvetna jag befinner sig i fel månad? Om så är fallet finns det då någon vänlig själ som kan peka ut var rätt månad befinner sig?

Härom sistens trodde jag att nu skulle jag vara tvungen att begrava den ene av mina följeslagare. Den som brukar hänga i en rem om halsen på mig på Prinsens och mina promenader. Den ville inte vara nerstoppad i väskan och hoppade ur vid ett mycket illa valt tillfälle. Så illa att den tog sig ett dopp i en toastol. Tack och lov, säger jag, så hade jag hunnit spola!!! Vi gav den första hjälpen med hjälp av några lyckosamt sparade servetter, jag plockade ur batterierna. Vid hemkomsten öppnade jag luckorna och så fick den stå och torka. Under över alla under så gick den igång. Jag förlorade de foton jag hade på minneskortet, men september hade inte varit någon fotomånad för mig så förlusten blev inte så stor. Det första jag plåtade var favoritmotivet nr: 1, Tellus.

 

Han är så tålig, mitt hjärta, egentligen tycker han ju inte om att bli plåtad men finner sig i det. Han sitter kvar (oftast) och med sina gäspningar talar han om att han inte är helt tillfreds med den där tingesten som glor på honom med ett enda öga som aldrig blinkar. Just nu liggar han i sin soffa och sover, han är förnuftigare än sin matte. Jag undrar vad han drömmer för benen går på honom. Ja, jag sa “sin soffa”! Han har en alldeles egen soffa som står nära min datorplats, så nära att jag kan sträcka ut handen och klappa honom. Han är bortskämd, men det ska han vara. Han är en del av min familj, det är han och jag som bor här. En god vän sa till mig, “Om hundar kommer till himlen så kommer Tellus när kommer dit att fråga var servicen finns någonstans”. Jag log när jag hörde det och tog det som en komplimang.

 

 

Technorati-taggar: vilse,jordgubbar,kamera,bortskämd

Fördomar

Technorati-taggar:

Fördomar. Det är något som vi alla har i större eller mindre utsträckning och mer eller mindre uttalade. Vad är en fördom? Enligt mitt tyckande så är det en åsikt som är grundad på lösa antagande, andras åsikter, hörsägen och därmed vilar den på mycket lösa grunder. Men om man är nyfiken så kollar man, googlar och läser det man får tag i där, både det som är pro och det som är anti. Har man möjlighet så söker man i görligaste mån att få tag på förstahandserfarenhet. Men det låter sig inte alltid göras. Alla har fördomar men värst tror jag de är som säger sig att inte ha några. Jag försöker, så gott jag kan, ha ett öppet sinne och att inte fastna i uppkörda hjulspår. Jag lyckas långt i från alltid.  Nyligen hade jag förmånen att få besöka ett ställe som jag har haft mycket förutfattade meningar om i många år. Ett ställe som jag varit nyfiken på men varit rädd för att besöka då det enligt min mening varit ett ställe som var farligt och blott och bart förknippat med olagligheter. Jag ändrade åsikt efter att varit där, ingen total åsiktsändring, men i det stora hela ser jag mycket mer positivt på det nu. Och rädd för att åka dit igen är jag inte.

Jag har varit på mitt livs första besök i Fristaden Christiania. Ett besök som jag inte ångrar, det jag ångrar är att jag inte kommit mig för att resa dit tidigare.  Laglöst land tänker säkert någon nu. Men så är det inte! Christiania har mycket tydliga lagar och regler, inte många och definitivt inte krångelbyråkratiska. Jag skulle nog hellre vilja kalla dem för levnadsregler. Det är inte tillåtet med våld därinne. Vapen är förbjudna. Inga ryggmärken godkänns. Det är inte tillåtet med tunga droger. Droger finns! Och de säljs öppet. Men det är “bara” hasch. Men aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tänka mig den flora av tillbehör som fanns till salu därinne. Alltifrån pyttimala pipor utskurna i nån sorts sten till jättestora glaspipor, bongar. Där har sannerligen kreativiteten flödat fritt, lika fritt som tillgången på det som däri går upp i rök.

Jag var aldrig rädd när jag gick därinne. Men jag måste ju säga att det kändes mycket  märkligt att gå omkring bland alla dessa haschbodar. Där hade försäljarna lagt fram sina varor till försäljning som om det vore godis. Det var ytterligare en sak som frapperade mig, att det finns såå många olika sorter. Men det fria flödet till trots så var det ingen som blev störig och bråkig.

Jag fann en sak som jag gillade extra mycket, Christianias egen ekologiska öl. Den var jättegod. Och billig. Några av dessa godingar rann nerför min strupe den kvällen. Lyckat var också vädret, i stort sett molnfritt och för årstiden varmt. Det var inte förrän solen krupit under horisonten som min tröja åkte på.

Titt som tätt var det någon som släppte iväg en sån där kinesisk lykta, de där som drivs av ett ljus och helt ljudlös seglar iväg genom luften spridande ett magisk varmorange ljus.  Vi satt på ett ställe som heter Nemoland, kombinerad bar-restaurang-scen, men ändå så mycket mer.  Stämningen var hög utan att urarta, folk var trevliga och pratsamma. När hungern började knorra i magen fick vi visserligen vänta bra länge på våra hamburgare men de var väl värda att vänta på. Ingen dussintillagade tunna rackare som man får på snabbmatsställen. Nej, detta var rejäla burgare och det smakade verkligen kött utan en massa tillsatser.

Atmosfären som hela platsen andades var annorlunda än världen utanför. Det verkade som om pulsen slog saktare därinne, stress vad är det. Inga bilar är tillåtna. Typ back to basic. Men hur bra det än var, så är det en stad och många människor som rör sig på en begränsad plats, lägg därtill all musik från de olika scenerna och gatunderhållarna… Det var trevligt och inget alls av det jag förväntat/befarat, men det var skönt att komma hem till min lilla by igen. Men det blir fler besök för min del i Staden. Nästa gång utan alla dessa fördomar i släptåg, dem har jag dumpat. De allra flesta iaf…

 

 

Technorati-taggar: fördomar,Christiania,nyfiken

Objuden gäst

 

Jag hade stängt av tvn för att gå upp och ta mig ett värmande bad. Men först skulle jag titta till datorn. Satt där i lugn och ro när jag hörde ett ljud från hallen eller var det köket? Hmm. Troligen vinden som hittade på hyss. Men så hördes det igen, det lät ungefär som prasslet från en plastkasse. En snabb blick i Tellus soffa för att kolla så han låg där. Jodå, där låg han och sov i godan ro. Försiktigt reste jag mig och smög ut i köket, tänkte att nu skulle jag ta musen på bar gärning, fullt övertygad om att det var just en sådan hemsking. Hittade jag nån liten förtretlig rackare? Näää! (Tack och lov! Jag hade nog fått vingar på fötterna då och flytt uppför trappan.)

Medan jag funderade på var jag lagt musfällorna tappade jag upp ett hett bad till mig. Jag låg där och njöt av det varma vattnet medan jag lyssnade till vindens vinande i ventilationsröret och regnets smatter mot takfönstret. Lät tankarna flyta iväg som de ville när jag plötsligt varseblev ett ljud. Det lät ungefär som när ett vått finger dras mot ett emaljerat badkar. Trots värmen från vattnet kände jag hur jag fick ståpäls över hela kroppen. Ett par andlösa sekunder funderade jag på om jag skulle få panik eller inte. Sen satte maskineriet i hjärnvindlingarna igång som det skulle och jag förstod vad det var som försökte skrämma andan ur mig.

Sålunda lugn och trygg i vetskapen om vem som tillfälligt huserade i de nedre regionerna av mitt hem fortsatte jag att njuta av badet. När jag stigit upp och torkat mig svepte jag om mig en morgonrock, tassade nedför trappan och började jakten på den objudna individen. Jag skulle vilja ha sett mig själv när jag lyckades upptäcka den. Trots att jag medvetet letade så pep jag till av förskräckelse när jag lyckades och verkligen fick syn på den räääliga lilla grådan. Fram med borste och skyffel för att försiktigt återbörda det vilda djuret till naturen.

Sålunda fick den historien ett lyckligt slut, grodan är den ska vara och vi två är ensamma i lägenheten igen.

Hoppas jag!

 

Technorati-taggar: prassel,rädd,bada,gråda

Blodröd sol

 

Efter att ha agerat chaffis tidigt i går morse kom jag hem och satte mig vid datorn. Det smullrade runt om, på avstånd. Altandörren stod på vid gavel så jag kunde njuta av ljudet. Rätt vad det var så blev det riktigt mörkt och så började det mullra på riktigt. Jag tittade ut och luften tycktes nästan helt gul, solen stod lågt och var otroligt röd. Jag kan förstå om avlägsna förfäder tyckte att det var ett dåligt omen och blev skrämda av det. Solen ska inte vara röd, den ska vara gul. Och den ska inte gå att titta på som en falnande eld. Jag plockade fram min kamera och förevigade den röda solen. Det enda jag jag har pillrat med på fotot ovan är storleken, färgen är som den var på riktigt. Extra effektfullt blev det av att jag fick med moln som drog förbi framför. Jag hann precis fota klart innan det brakade loss på allvar. Jag drog ut alla sladdarna till modemet, släckte ner datorn och den grenkontakten där alla elnätsladdarna sitter. Sedan satte jag mig i altandörren och bara njöt av det våldsamma och högljudda skådespelet. Jag älskar åska men måste i sanningens namn att det kom två knallar av sådan magnitud att jag blev rädd. Jag vet att det inte är knallarna som är farliga, men de som small av då var inte att leka med.

I fyrtiofem minuter rullade de stora stenblocken konstant över himlen. Det var blixt på knall på blixt på knall, oavbrutet. Nu har jag verkligen fått mig ett åskväder som heter duga. Åskan höll på länge efteråt men då på avstånd och med andningsuppehåll. Under tiden jag satt där på första parkett låg Tellus på sin filt bakom min rygg. Jag är så innerligt tacksam att han inte blir rädd eller på annat sätt påverkad av åskan.

Jag har roat mig lite med att använda självutlösaren på kameran, det funkar. Så länge det inte är Prinsen jag ska plåta, han har starka tendenser att försvinna ur fokus. Några halvbra blev det i alla fall.

 

Han tycker inte värst mycket om att vara fotomodell men finner sig ganska tålmodigt i det. Liksom i så mycket annat hans smått galna matte kan hitta på. Jag älskar den här hunden!

Tredagarstripp

Jag har varit ute på en tripp. Den tog mig i stort sett tre dagar. Men då har jag varit långt, långt bort. I tiden. Låter det flummigt? Låter det som Sci/Fi? Ta’t lugnt jag har varken varit hög eller åkt i någon tidsmaskin jag har bara störtdykt i en liten låda med papper. Denna lilla låda innehöll sååå mycket. En av de mer underbara pappren var det brev som min mamma skrev till sin mamma strax efter min födelse. Jag fick uppleva hur mor upplevde det. Och så har jag fått svaret på varför jag har så svårt att sova nu.   Jag sov tydligen så mycket och så gott som liten bebis att mamma fick väcka mig när jag skulle ha mat. Sov väl mao tillräckligt då.

Jag har hittat dikter jag har skrivit, skrev en del när det hände mig tråkiga saker. Som tex när Corsitas föl dog, bara en timme gammal. Corsita var min skötehäst under många år och jag älskade den bitska svarta stoet. Jag har hittat en teckning jag fått från en kille jag förälskad i som tonåring och några vykort från densamme.

Teckningar och skriv-ritböcker från lågstadiet, foton från de mest skilda tillfällen. Papper från BB när jag fick mina egna barn. Stickmönster, virkmönster, korsstygnsmönster. Brev, vykort och julkort. Tre trasiga porslinshästar jag sparat för att laga, de åkte i papperskorgen. Några parfymflaskor, under en längre period samlade jag på olika sorters luktegottflaskor, hade massor. Även dessa har fått skatta åt förgängelsen.

Jag har tagit en tripp längs med minnenas allé. Mycket har jag smajlat lite vemodigt åt, en del har fått mig att brista ut i gapskratt. Lite tårar har tillrat. Ca en tredjedel har åkt rätt ner i “runda arkivet”.  Nåt ska jag försöka dela med mig av. Dikterna till exempel, åtminstone nån av dem.

 

Kärleken till en häst

En vän i henne jag fann
Jag svek
Trodde jag hittat en kompis
Men blev själv sviken
Tillbaks till henne jag gick
Hon tog glatt emot mig
Återigen jag svek henne
Denna gång för en man
Han var den rätte för mig
Jag ej den rätta för honom
Även denna gång tog hon
emot mig utan bitterhet eller ironi
Bara detta jag säga kan
Hon är min bästa vän
nu och för alltid
Corsita

 

Den dikten skrev jag den 14 november 1975, om tyder allt rätt som står där i blocket så var det tre dagar efter en stooor hjärtesorg. Djuren har varit som en fast klippa för mig genom årens sorger. Och jag är så tacksam för vart och ett jag har fått lära känna.

 

Här är ett av fotona jag hittade, det är min pappa med hatten käckt på svaj. Jag är nästan säker på att det är taget i Mjölby men har ingen aning om vilket år. Att det är vinter och snö, det är jag i alla fall helt säker på.

Och här, en bild på mig. Har för mig att det togs i samband med att jag fick förnya mitt kört pga efternamnsbytet iom giftermålet. Alltså måste det vara taget runt årsskiftet 89-90.

 

 

Till sist vill jag dela med mig av tre hästar. Tre som jag ritat.  Två av dem är jag nöjd med, den tredje…. Tja… Tror jag var ganska nöjd då iaf.

Detta var en del av mitt förflutna, nu är jag tillbaka i realtid. Och jag är mycket medveten om att min hund är inne i en fällningsperiod, så på min dagordning står nu en vals med snabeldraken. Lev väl tills nästa gång, kära läsare av min för tillfället högst sporadiska blogg.