Fantasi och fantastiska vänner

 

Att ha fantasi är att vara berikad med en gåva som kan förflytta en till de mest underbara platser. Men tro mig det är inte alltid en välsignelse med denna gåva. Den sätter fart även vid de mest ovälkomna tillfällen. Som i går när jag var inne på lasarettets bröstenhet för en rutinkoll efter skadan jag fick när jag trillade med cykeln.

Jag visste ju redan innan att jag skulle röntgas, så den biten var okej. Det här med ultraljudet var ju också okej, de ser ju andra saker med det. Men när doktorn tog så lång tid på sig vid ultraljudet… Då kickade min livliga fantasi in. Och jag kan garantera att när de talade om att de skulle sticka mig i bröstet för att göra cytologiprov, då skenade den. Dessutom har jag en nästan manisk skräck för nålstick, det gjorde inte saken bättre.

Hursomhelst, efter att bara några få tårar tillrat nerför mina kinder hade jag lyckats genomlida även tre nålstick i mitt högra bröst. Men det surrade fortfarande som ett par bikupor i min hjärna. Jag tog till en livlina och ringde en vän. Hade tur och han var hemma så jag tog bussen dit.

Han lyssnade och peppade om vartannat, bjöd på kaffe och lyssnade tålmodigt på mig. Jag fick upp näsan ovanför vattenytan och sålunda styrkt tog jag bussen hem till min Prins.

På väg hem fick jag en mental hjärnsmäll, det var ju den siste i månaden och jag hade grejor kvar i garaget som skulle vara tömt den dagen. Ringde sonen som lovat hjälpa mig men han kunde inte komma. Så jag satte geniknölarna i arbete och det bästa jag kom fram till var att låna en skottkärra av en granne. Sagt och gjort, lånade skottkärran och travade ner till garaget. Lastade med möda upp motionscykeln på skottkärran och körde hem den. Det höll på att ta kål på min rygg.

Då “materialiserade” sig en ängel i form av min närmaste granne. Han lyfte in cykeln och följde med mig ner för att hämta det sista. Trött, orolig och med en hemsk värk i rygg och ben flödade tårarna över på mig. Denna underbara granne pratade med mig, lockade mig till skratt och körde hem det allra sista från garaget.  Även han lyssnade, peppade och gjorde sitt bästa för att “tala förstånd” med mig.

Nu är garagebekymret ur världen, jag ska vänta på provsvaret utan att ta ut något i förskott (i alla fall försöka). Jag är glad att ha vänner som så oförbehållslöst ställer upp. Jag har sagt det så många gånger förut men det kan inte sägas för många gånger: Vad vore livet utan vänner? Jag är så glad att ha er och jag tycker om er! Jag inser att jag är mycket lyckligt lottad med så underbara vänner. Både IRL och här i cybern.

Hjärtekram till er alla!

 

Det är de små, små detaljerna

 

 

Efter att ha hämtat sonen på Knutpunkten och levererat honom till hans hem (för tredje arla morgonen på raken) kör jag sakta hem genom det nymornade landskapet och njuter. Om jag bortser från pengar så anser jag mig vara ofantligt rik. Jag har fått gåvan att uppfatta de små glädjeämnena i livet och därtill uppskatta dem. Doften av våt sommarvarm asfalt, en smekning av en ljum vind genom mitt hår, ljudet från den avlägset drillande lärkan, synen av myggens flygkarusell ovanför vattenytan på ån, smaken av ett solvarmt smultron, ett SMS från en god vän. Och inte minst skuggan av den viftande svansen på min Prins genom ytterdörrens ljusinsläpp när jag går in på grusgången härhemma.

På grund av Tellus sjukdom, discoid lupus, så tar vi det mycket lugnt med att vistas i solen, men ut måst vi ju ändå. Då blir det att vi tillbringar en del tid i skuggan under de mäktiga popplarna och de slanka björkarna på andra sidan vägen. Där flyter ån fram och där finns det ett antal olika små invånare. Olika sländor framlever sina korta liv där och den vackraste av dem är nog den metalliskt blåsvarta varianten. Den är väldigt svårflörtad när det gäller att fånga den med kameran, men underbart vacker. Den ser nästan ut som om den kunde vara hämtad ur en saga.

Vatten betyder även myggor, denna ökända lilla plågoande. Men att sitta och titta på deras eget “Daytona 500” ger mig en oväntad ro. Man skulle ju kunna tro att det är stressande att titta på när de flyger runt, runt, runt. Det ena varvet efter det andra. Men för mig är det tvärtom, det ger lugn och ro till själen.

I vassen kvittrar sångare av en eller annan art. Dess kvintilerande står inte näktergalen långt efter. Mycket skygg är den så jag har bara en liten aning om hur den ser ut.  Men jag klarar att njuta av sången fullt ut ändå. Njutning för örat.

Paddor, grodor och salamandrar finns i överflöd. Sen finns ju de enstaka gästerna. Gammelgäddan som jag sett en endaste gång, men den fick mig att bara stå och stirra. Kom på mig själv att stå där med öppen mun och bara fånglo. Och att den var stor det vet jag tack vare det islängda cykelhjulet som låg under den stora fisken. Annars är det ju lätt att ta fel på storleken genom vattnets brytning. Ett par gånger har jag sett mårddjur, vilken av de små gynnarna det är vet jag inte. I år har vi en häger som håller till vid ån. Jag vet inte vem av oss som leder när det gäller att skrämmas, den eller jag och min lille vovve.

På våra promenader hittar vi mycket som jag kan stoppa i munnen och njuta av. Det finns smultron, hallon, krusbär, jordgubbar, röda och vita vinbär, äpplen, plommon, päron, körsbär, rabarber och krikon.  Smultronen växer så rikligt att jag ibland har ätit mig mätt på dem. Njutning för gommen.

När vi går utmed ån så går vi sommartid genom ett veritabelt gräshav, gräset växer högt i den bördiga jordmånen. Nu räcker det mig en bra bit över midjan. Där växer hundkex, malva, vitmåra, lupiner och oxtunga. I den magrare jorden utmed järnvägen hittar jag liten blåklocka, vildpersilja, rödfibbla, rödklöver, alsikeklöver, vitklöver och rallarfröjd. Njutning för ögat.

Bortåt bollplanen växer ett bestånd med balsampopplar. Vid gynnsam vind kan jag ana doften ända hem, den lägger sig som en smekning över byn. Jag har funderat på om jag inte ska försöka flytta några av de små skotten, så de kan få växa tvärsöver vägen här. Njutning för näsan.

Promenaderna med Prinsen, när han hittar nåt som luktar intressant och svansen vajar. När han rullar sig njutningsfullt i gräset. När han träffar en artfrände och leker glatt. Det är i hög grad en njutning för hjärtat och själen.

Jag är verkligen riktigt förmögen! Jag är en rik knös!

Till er

Det hela beror enbart på bloggtorka, inget annat. Jag har inte den rätta gnistan att skriva, tycker liksom inte att det händer nåt. Inget som jag vill lägga ut till offentlig beskådning. Men visst, det finns små bloggembryon i min smått(?) förvirrade lilla hjärna. Men jag har inte en aaaaning om hur lång havandeskapstiden är. Eller om de överhuvudtaget kommer att bli färdigväxta. Men jag blir såååå oerhört glad när jag får meddelande om att någon av mina vänner/bloggföljare har lämnat någon kommentar. Varm i hjärtat!

Fasadflaggan är åter på sin plats

Han nyper mig i näsan och kinderna. Han suger kraften ur mina kamerabatterier. Även om jag råkar vara ett av hans stor fans så börjar jag uppriktigt sagt få nog av honom. Just nu. En så här lång samvaro med Kung Bore tär faktiskt lite på krafterna. Men häromdagen kikade Fröken Vår in runt hörnan. Jag satte mig på järnvägsvallen i söderläge, och solen värmde! Det var så bra ställt att tom vinden var bortavarande.

Men jag blev lite putt att inte kameran ville som jag nu när jag var ute. Jag hade ju tänkt fota min fasadflagga som jag fått upp igen. Hållaren jag fick med när jag köpte den var av plast och tålde inte blåsten. Nu har jag fått en av metall och den ska förhoppningsvis hålla bättre. Jag vill ändå visa hur min flagga ser ut. Det var ju en som reagerade på min beskrivning och blev lite fundersam... Men nu är det ju så att den är inte alls lika känd som Skånes flagga, skåningar är duktiga på att använda sin. Möjligen beroende på att den har funnits med så mycket längre än vad Östgötaflaggan har. Den östgötska fanan är mycket ung, bara 39 år. Sommartid när folk promenerar förbi är det ganska roligt att se deras reaktioner när de får syn på min fasadflagga, de hajar liksom till. Det är flera som har stannat och frågat vad det är. Och jag upplyser dem gladeligen. På så vis är den också en kontaktskapare, nästan som en hund är, folk man inte känner börjar prata. Sånt är trevligt, tycker jag. Oftast, är det kanske bäst att tillägga.

Idag har jag ändå lyckats med något. Jag har krävt tillbaka mina stolar från ån. Det är så lågt vattenstånd att jag kunde nå dem, dessutom är det fruset i marken. I vanliga fall är det vanskligt att gå där, det har samlats så mycket dy att risken att fastna är överhängande. Men som sagt, nu står de där de ska stå. Så länge de nu får stå kvar...

Kriminell Kompis

Jag har en kriminell kompis. Åtminstone så verkar han vara kriminell för han blev tagen av polisen i somras och ska nu till tinget för rättegång. Vad har han gjort då? Rånat? Nej! Misshandlat? Nej! Stulit, krockat, kört föööör fort? Nej! Han körde sin motorcykel utan bönpall....Det är ju alldeles på tok att framföra en mc UTAN passagerardyna. Jisses! Han hade hjälm, körde inte för fort och använde blinkers, men han hade BARA EN SITTPLATS på bågen!!! Det finns det både tid och pengar att ödsla på. Men att ge honom någon form av juridiskt stöd till rättegången? Nej, det är en alldeles för banal sak. Det är så det funkar i Sverige! Var finns rättssäkerheten? Vem bryr sig om den ensamma människan? Nej, det är FÖR banalt för att lägga resurser på att hjälpa honom. Men tydligen inte för banalt att dra det inför tinget. Suck och dubbelsuck!!! Hur många är vi vanliga dödliga som klarar sig i kampen mot en utbildad jurist som svänger sig med byråkratisvenska??? Inte många. Så nu håller jag allt vad tummar och tår jag har för att det ska gå hans väg i rättegången. Inte för att det förslår mot en jurist, men lite tur kan han väl få ha.

Tacksam

Tacksam ända in i hjärterötterna är jag att befinna mig på fasta land. Det blåser inte ute, det är full storm. När jag var ute med Dunderklumpen för en stund sedan höll jag på att förlora mina goa öronmuffar, så pass blåser det. Det dundrar, rasslar, viner, knakar i träden och gatlyktorna vajar betänkligt. Kullblåsta tunnor och vindbyar som fick mig att tappa andan. Så det är väl självklart jag är tacksam att både befinna mig på land och nu också inomhus. Tacksam även för nya fönster och en ny altandörr. Den gamla dörren var så otät att gardinen fladdrade när det var sånt här väder.

I morgon (läs, senare idag) är det min tur att kasta mig in i FK-karusellen för en första tur. Jag räknar kallt med att det kommer att bli ett antal turer framöver innan detta är klart och färdigutrett. Jag har ju läst och hört en hel del, inte minst från några av mina kära bloggvänner. Hoppas nu bara jag har orken att stå på mig, så att inte nån annan gör det. Jag ska stråla samman med en god vän för en fika och peppning innan jag ger mig i kast med uppgiften. (Nu blinkar lamporna här, jag håller tummarna för att vi ska slippa strömavbrott.) På morgonen ska jag dessutom ringa och tala med den som har hand om färdtjänst i Motala, för mammas räkning. Hon börjar finna sig tillrätta i sitt hem igen, men det kan ju inte hjälpas att hon i mellanåt tycker att livet är pest när kroppen inte lyder henne. Jag förstår henne, men oftast får jag henne att skratta, inte för att det gör kroppen bättre. Men är humöret gott så går det ju lättare att hantera problemen.

Hon berättar om de olika personerna som kommer hem till henne, sköterskor och personal från hemtjänsten. Alla har nog inte hamnat på rätt plats här i livet medan andra tycks vara som klippta och skurna för sitt jobb. Det är ett elände att bli gammal och dålig, är man dessutom av den gamla stammen och ska klara sig själv så tär det på psyket att tvingas ta emot hjälp. Tack och lov för de glada och trevliga! (Nu var det nåt som blåste in i nåt där ute. Eller som blåste sönder. Undras om det är Gudruns lillasyster som härjar här?) Men en distriktsköterska som tänker använda en begagnad servett att torka sticket i fingret med.... Verkar inte alls bra. Ohygieniskt!

Nej, jag ska väl ta mig en trappa upp och krypa ner i min goa säng. Ytterligare en sak jag är tacksam för, en bred och skön säng. Numera har jag även ben på den. (Undras om det inte var en takpanna som flög iväg nu? Det ska bli intressant att se allt detta i dagsljus i morgon.)

Godnatt folket!

Va? Är jag gammal?

Yasmine, en ung tjej jag känner frågade om hon fick låna mina Harry Potter ljudböcker. Jamenvisst får du det, men bara så du vet det, de första tre ligger som kassettböcker, svarade jag. Det blev en öronbedövande tystnad. Sen kom det en försiktigt fråga: Vad är det? *hmmm* Det är tydligen ett tecken på att jag börjar bli gammal! Tänk när de kom kassetterna, så praktiskt, så fint, såååå nymodigt det var. Och nu, nu vet inte ungdomarna vad en kassett är. Snacka om att utvecklingen går fort och det verkar ju som om farten bara eskalerar. Hur som helst, hon lånade både böckerna och en freestyle och är nu i full färd med att lyssna. Hon klurade tom ut hur man sätter i kassetterna också.

Jag sitter här och lyssnar på Gary Moore, läste på nyheterna att han har gått bort. Jag var inte något stort GM-fan men jag tycker att han hade en bra röst och så gillade jag verkligen hans gitarrspel. Det finns en låt som verkligen är underbar, Still got the blues.... Den kan jag lyssna på flera gånger utan att tröttna på den. Ytterligare en musiklegend har gått ur tiden.

Under snedtaket på andra våningen finns det en liten vind, där har jag legat på knä och skruvat fast brädor på bjälkarna. Nu är det bara att lasta in de lådor som har innehåll som inte används så ofta men ändå ska finnas någorlunda lättillgängligt. Sen måste jag få tag på en gipsankartång så jag kan få upp handdukshängare och lite annat i köket. Ett annat projekt som helt enkelt måste till rätt snart är byggandet av hyllor i garderoben under trappan. Annars blir det som det var innan, allt blir bara instuvat rätt in och så måste jag lyfta ut allt för det jag ska ha tag på finns allra längst in. En enkel trähylla och plastbackar. Det blir bra!

Trots gråväder och avsaknad av solsken har här varit en känsla av kulspel och hopprep. All snön är borta och de sista hårdtrampade isfläckarna på stigarna har till sist fått ge vika för mildvädret. Frågan är bara om vi kan ropa hej och glömma den snö som föll i fjol? Att det verkligen föll en massa snö vittnar det här kortet om.