Sitter i en kram

...och lyssnar på eggande musik som ger mig en sådan otrolig inre frid. Jag är inte ledsen, tårarna rullar sakta nerför mina kinder. Jag är, glad, tacksam, tom, förhoppningsfull, väntande, förväntande, upprörd, rörd, förvirrad... Har aldrig varit mer säker på vem jag är. Önskar bara att kramen varit två starka armar. Genom fönstret ser jag en underbart jämngrå novemberhimmel som gråter regn. Jag ser ett levande tegeltak, vackert i sitt behov av en tvagning. Njuter musiken... ett tag till... känner saknad...

Fundring

 

Varför finns det i den kyrkliga vigselakten en “friskrivningsklausul”? …till döden skiljer oss åt.

Ett löfte i kyrkan borde ju vara förbi döden!

Har kan de?

Nu ska jag berätta en historia.
Det finns 7 personer med i den.
P - bor på bottenplan i ett äldre flerfamiljshus och har bott där ett tag.
Gänget på fyra personer som flyttar in ovanpå P - S, T, U och X.
Hyresvärdarna - H och V.

Det hela börjar med att någon/några ur gänget står utanför P's fönster och håller liv. P öppnar fönstret och ber dem att dämpa sig lite. Gänget tycker att P ska komma ut och tala om det, vilket P gör. Vilket han inte skulle ha gjort! P blir påhoppad av hela gänget som slår ner honom. U sitter på honom, X sparkar honom i huvudet. Många gånger. S och T sparkar på kroppen. Till saken hör att P är astmatiker och dessutom bär på ytterligare en allvarlig sjukdom.

När han var nära kvävning, med andra ord, nära att dö då händer det faktiskt ett under. Polisen dyker upp när de verkligen behövs. Och P slipper kila vidare denna gången. Men en sjukhusvistelse och diverse kvarstående men drabbar honom.

Man skulle ju kunna tycka att H och V i alla fall skulle ta någon liten ställning för den drabbade P. Men... Han blir vräkt! Och gänget får bo kvar.

Vad och om det ligger något mer bakom har jag ingen aning om, men hur som helst så är detta beteende inte okej i mina ögon. Och detta, mina vänner är en sann historia. Idag. I Sverige...

Aj, aj, aj min kropp

 

 

Jag har gjort min första vecka på utredningscenter i Helsingborg. Med turen på min sida blev veckan kort, och med lite annat så blev den ytterligare en dag kortare. Efter tre dagar så var både kropp och själ så trötta att i går slocknade jag som en klubbad säl på soffan framför tvn igår kväll. Tidigt! Hade inte ställt någon klocka så strax efter nio slog jag upp mina melerade och tog upp telefonen och ringde. Vi kom gemensamt fram till att det var inte lönt för mig att åka dit idag. Vilket var tur för när jag började röra på mig så upptäckte jag att jag fungerade lika bra som ett smidigt kylskåp.

Efter de här tre dagarna förstår jag på allvar varför folk kallar det dagis för vuxna. Vi stickar, virkar, tovar och målar hjärtan… Jag har ägnat mig åt att sticka på en halsduk och att sy en tygkasse, Det låter inte så mycket men jag för tillfället går jag 4 timmar om dagen. Igår blev det bara en och en halv, på onsdagar är det friskvård. Så efter fikat gick vi till gympaavdelningen. Där möttes vi av en friskvårdskonsult som jag uppfattade som bara delvis närvarande.

Som ny där tycker jag att hon borde tagit sig tid att prata lite med mig och tagit reda på vad jag har för kroppsliga problem. Nej, istället blev det en kvick marsch genom faciliteterna. Där finns det och där finns det. “Är det nåt så fråga.” Hon talade inte om att det finns en massagestol en trappa upp och att man ska skriva upp sig om man vill nyttja den, det fick en av mina medsystrar göra. Och jag tror att en stor anledning till att jag är så vingabruten idag beror på att jag testade en tocken däringa skakplatta man står på. Den kan inte ha varit bra för mig och min kropp.

Men åter till den där konsulten. Hon verkade bara delvis var där, ungefär som om hon önskade vara någon annanstans. Och bråttom iväg hade hon. försvann som en biltjuv prick halv. Så fort gick det att de som låst in sina mobiler i värdeskåpen inte fick tag i dem för dörren till det rummet var låst. Detta ska jag ta upp med arbetsterapeuten nästa vecka, jag vill inte gå på den gymnastiken, det ger mig inget. Ska jag använda maskiner och göra gymnastik vill jag ha en engagerad och insatt instruktör. 

Men min simning går bra. Jag tar det lugnt och njuter av det, samtidigt som jag får motion. Jag simmade längre de första gångerna men har fått backa lite. I går blev det 650 m och det verkar vara rätt lagom. Jag ska på dem igen på dagis om jag inte kan få simma istället för att gymma, jag och kroppen mår bättre av det. Och så är det ju så ljuvligt att gå in i bastun efter avklarat pass.

Simma lugnt alla ni därute, jag ska vila idag!

 

 

Technorati-taggar: gym,simma,halsduk,massagestol

One of those days

 

Idag har det varit en “sån där” dag. Det började med att jag inte kom upp i tid, jag försov mig riktigt rejält. Om det berodde på att jag inte tryckt igång larmet när jag lade mig eller om jag stängt av det halvsovande, det vet jag inte. Meningen var att jag skulle ta 12-bussen till stan för att simma… Tanken var ju i alla fall den och det sägs ju att det är tanken som räknas…

Sen gick allt lite halvdant och segt. Jag lyckades dock med att cykla. Idag ökade jag till 12 minuter och då hann jag 5 km. Det låter inte speciellt mycket, men jag är nöjd och det är ju det viktigaste. Och så vet jag med mig att det är mycket bättre att gå ut lågt och lyckas med föresatsen. Det ger ju mersmak.

Nästa som gick fel var att jag missbedömde tiden i duschen. Det är ju så skönt att stå i en varm dusch och njuta av vetskapen att man verkligen gjort något med sina muskler. Jag hann ner till bussen men det var dock på det berömda håret.

Byte av buss vid Knutpunkten, min buss är inne ca en kvart innan stadsbussen ska gå. Så jag satt i busskuren och väntade. Jag kan ju berätta att jag tyckte inte att det var kul att se bussen köra förbi. Nu hade jag sån tur att det finns en buss till som går åt det hållet, lite längre att gå bara. Eftersom jag inte åkt den bussen tidigare så var det ju bäddat för misstag, kanske därför som det inget hände. Bara det att jag gick av en hållplats för tidigt, men det räknas inte. Det rörde sig nog bara om ca 100 m.

Nåväl jag lämnade tillbaka de lånade filmerna. Rätt filmer den här gången, jag har försökt att lämna henne ett gång av mina egna filmer men det gick inte hem. Jag fick kaffe och lussebulle och fick låna en mobilladdare för batteriet på min mobil är kinkigt.

Sen hade jag lite tur och fick skjuts hem. Men… nästan hemma så kom jag på att min telefon låg kvar inne i stan. Tur i oturen är att jag har en extratelefon med ett refillkort i, så jag är inte helt strandsatt. Men det innebär att jag måste in till stan i morgon igen för att hämta min lur. Jaja, det kunde varit värre! Men nu är i alla fall även den här dagen slut.

 

 

Technorati-taggar: försov,dusch,buss,missade,mobil,glömt

Inget ont som inte har nåt gott med sig

 

Jag börjar med att säga: Tack Babbi, du har så rätt! Det är aldrig någonsin rätt att ta sitt eget liv, men när jag sitter och småmuttrar för mig själv, mår mindre bra och grubblar, då far  tankarna iväg. Ibland åt helt galet håll. Men att ventilera och att få feedback knuffar mig in på rätt spår igen. Så fortsätt att nypa mig i örat, det är jag bara tacksam för. Och detta för mig in på ett av mina favoritämnen, Vänner. Underbara, goa, stöttande och de som säger sanningen till mig när det behövs. Vad vore livet utan er? Löv jo ål!

Och så var det då det här med orsak och verkan. Att allt som händer har en mening. Livet har inte alltid farit lätt fram med mig, men när jag sitter och tänker tillbaka så vill jag med facit i hand inte göra någon tidsresa och ändra på något. För jag ser att det som varit mindre bra har gett mig det jag i dag värderar högt. Ungarna, min älskade, underbara, som sin mor lite smågalna, söner.

Jag kan även se det goda som kom från en mindre lycklig människa vilken jag räknade som en mycket nära vän, men som svek mig så grymt. Hade det inte varit för denna person så hade jag bl.a. inte haft kontakt med tre kvinnor som idag finns i min vänkrets. De som nyper mig i örat när jag hamnat på villospår, de som peppar mig när det går trögt, de som kommer med tröstande ord när jag är ledsen och de är starka nog att jubla och applådera när nåt går bra för mig. Så trots allt så jag till övervägande del tacksam mot denna olyckliga person.

Det jag själv har gått igenom tidigare har gett mig en förstahandserfarenhet som jag har kunnat använda för att stötta närstående vid deras kriser. Jag har fått en förståelse som jag annars inte haft.

Att få lov att inse vilka effekter tidigare upplevelser har på livet idag, det är stort. Att få lov att inse att tråkiga tidigare upplevelser har positiva effekter på det nutida livet, det är en gåva.

 

 

Technorati-taggar: vänner,tidsresa,barn,gåva

Hur är det egentligen?

 

Jag har alltid ansett att självmord är den ultimata egoistiska handlingen.  Och att det står i diametral motsats till den kristna läran. Men är det egentligen så? Tänk om det egentligen är ett “leap of faith”?

“Du har sagt att Du ska ta hand om mina problem. Okej, här kommer jag nu. Ta hand om mig!”

Tänk om det i stället är den mest tillitsfulla handling man kan göra? Ta sitt liv i förtröstan att man blir omhändertagen. Av vår Fader.

Är det modigt att avsluta detta livet och byta det mot nåt totalt okänt?

Det är nog både och. Jag kan förstå att det kan kännas nattsvart. Helt och hållet utan det minstaste lilla kryphål att slinka igenom. Ingen lösning på alla de problem som ligger som dödviktston på ens axlar.

Om man i ett sånt läge avslutar sitt jordiska liv är man nog både otroligt modig och otroligt svag.  Modig för att det finns inget mer okänt att kast sig ut i. Svag för att det ändå är en så pass enkel lösning på problemen.

Ja, jag har en känslomässig svacka. Nej, jag tänker inte säga upp mig som levande människa. Just detta att skriver om det. Ventilerar det är ju i sig en garant att det inte sker.

Jag är fullt medveten om varför det bidde en liten kana utför just nu. Orsaken är inte en utan flera. Det är jobbigt men inte mer än jag kan hantera.

” För att kunna komma upp, måste man först ha trillat ner.”

Jag fick just dagens första skratt! Tack kära vän för det! “…trampa på mina tår…” Kunde inte låta bli att skratta! Och skratt är stegpinnar som bara leder uppåt.

Jag känner nu hur den infernaliska huvudvärken börjar släppa sitt järngrepp om min arma skalle… Lite mer än näsan sticker upp ovanför vattenytan.

Om jag vore en tryckkokare så är det dessa mer eller mindre medvetet tillåtna deppstunder som gör att jag inte exploderar. Jag har ett behov av dem för att orka gå vidare. Framåt. Uppåt.

Smärtsamt och jobbigt att vara i dem. Underbart när jag är igenom. Faktum är att de blir kortare och mer sällsynt förkommande.

Jag har varit mycket öppen i detta blogginlägg, inte för att ringa i några larmklockor eller för att skrika på hjälp. Utan bara för att få lätta på mitt tryck. Med andra ord: Det finns ingen anledning till oro!

Och nu är det kaffedags med hembakad pepparkaka.

Kram alla godingar!

 

Technorati-taggar: depp,självmord,pysventil,skratt,svacka