Objuden gäst

 

Jag hade stängt av tvn för att gå upp och ta mig ett värmande bad. Men först skulle jag titta till datorn. Satt där i lugn och ro när jag hörde ett ljud från hallen eller var det köket? Hmm. Troligen vinden som hittade på hyss. Men så hördes det igen, det lät ungefär som prasslet från en plastkasse. En snabb blick i Tellus soffa för att kolla så han låg där. Jodå, där låg han och sov i godan ro. Försiktigt reste jag mig och smög ut i köket, tänkte att nu skulle jag ta musen på bar gärning, fullt övertygad om att det var just en sådan hemsking. Hittade jag nån liten förtretlig rackare? Näää! (Tack och lov! Jag hade nog fått vingar på fötterna då och flytt uppför trappan.)

Medan jag funderade på var jag lagt musfällorna tappade jag upp ett hett bad till mig. Jag låg där och njöt av det varma vattnet medan jag lyssnade till vindens vinande i ventilationsröret och regnets smatter mot takfönstret. Lät tankarna flyta iväg som de ville när jag plötsligt varseblev ett ljud. Det lät ungefär som när ett vått finger dras mot ett emaljerat badkar. Trots värmen från vattnet kände jag hur jag fick ståpäls över hela kroppen. Ett par andlösa sekunder funderade jag på om jag skulle få panik eller inte. Sen satte maskineriet i hjärnvindlingarna igång som det skulle och jag förstod vad det var som försökte skrämma andan ur mig.

Sålunda lugn och trygg i vetskapen om vem som tillfälligt huserade i de nedre regionerna av mitt hem fortsatte jag att njuta av badet. När jag stigit upp och torkat mig svepte jag om mig en morgonrock, tassade nedför trappan och började jakten på den objudna individen. Jag skulle vilja ha sett mig själv när jag lyckades upptäcka den. Trots att jag medvetet letade så pep jag till av förskräckelse när jag lyckades och verkligen fick syn på den räääliga lilla grådan. Fram med borste och skyffel för att försiktigt återbörda det vilda djuret till naturen.

Sålunda fick den historien ett lyckligt slut, grodan är den ska vara och vi två är ensamma i lägenheten igen.

Hoppas jag!

 

Technorati-taggar: prassel,rädd,bada,gråda

Blodröd sol

 

Efter att ha agerat chaffis tidigt i går morse kom jag hem och satte mig vid datorn. Det smullrade runt om, på avstånd. Altandörren stod på vid gavel så jag kunde njuta av ljudet. Rätt vad det var så blev det riktigt mörkt och så började det mullra på riktigt. Jag tittade ut och luften tycktes nästan helt gul, solen stod lågt och var otroligt röd. Jag kan förstå om avlägsna förfäder tyckte att det var ett dåligt omen och blev skrämda av det. Solen ska inte vara röd, den ska vara gul. Och den ska inte gå att titta på som en falnande eld. Jag plockade fram min kamera och förevigade den röda solen. Det enda jag jag har pillrat med på fotot ovan är storleken, färgen är som den var på riktigt. Extra effektfullt blev det av att jag fick med moln som drog förbi framför. Jag hann precis fota klart innan det brakade loss på allvar. Jag drog ut alla sladdarna till modemet, släckte ner datorn och den grenkontakten där alla elnätsladdarna sitter. Sedan satte jag mig i altandörren och bara njöt av det våldsamma och högljudda skådespelet. Jag älskar åska men måste i sanningens namn att det kom två knallar av sådan magnitud att jag blev rädd. Jag vet att det inte är knallarna som är farliga, men de som small av då var inte att leka med.

I fyrtiofem minuter rullade de stora stenblocken konstant över himlen. Det var blixt på knall på blixt på knall, oavbrutet. Nu har jag verkligen fått mig ett åskväder som heter duga. Åskan höll på länge efteråt men då på avstånd och med andningsuppehåll. Under tiden jag satt där på första parkett låg Tellus på sin filt bakom min rygg. Jag är så innerligt tacksam att han inte blir rädd eller på annat sätt påverkad av åskan.

Jag har roat mig lite med att använda självutlösaren på kameran, det funkar. Så länge det inte är Prinsen jag ska plåta, han har starka tendenser att försvinna ur fokus. Några halvbra blev det i alla fall.

 

Han tycker inte värst mycket om att vara fotomodell men finner sig ganska tålmodigt i det. Liksom i så mycket annat hans smått galna matte kan hitta på. Jag älskar den här hunden!

Tredagarstripp

Jag har varit ute på en tripp. Den tog mig i stort sett tre dagar. Men då har jag varit långt, långt bort. I tiden. Låter det flummigt? Låter det som Sci/Fi? Ta’t lugnt jag har varken varit hög eller åkt i någon tidsmaskin jag har bara störtdykt i en liten låda med papper. Denna lilla låda innehöll sååå mycket. En av de mer underbara pappren var det brev som min mamma skrev till sin mamma strax efter min födelse. Jag fick uppleva hur mor upplevde det. Och så har jag fått svaret på varför jag har så svårt att sova nu.   Jag sov tydligen så mycket och så gott som liten bebis att mamma fick väcka mig när jag skulle ha mat. Sov väl mao tillräckligt då.

Jag har hittat dikter jag har skrivit, skrev en del när det hände mig tråkiga saker. Som tex när Corsitas föl dog, bara en timme gammal. Corsita var min skötehäst under många år och jag älskade den bitska svarta stoet. Jag har hittat en teckning jag fått från en kille jag förälskad i som tonåring och några vykort från densamme.

Teckningar och skriv-ritböcker från lågstadiet, foton från de mest skilda tillfällen. Papper från BB när jag fick mina egna barn. Stickmönster, virkmönster, korsstygnsmönster. Brev, vykort och julkort. Tre trasiga porslinshästar jag sparat för att laga, de åkte i papperskorgen. Några parfymflaskor, under en längre period samlade jag på olika sorters luktegottflaskor, hade massor. Även dessa har fått skatta åt förgängelsen.

Jag har tagit en tripp längs med minnenas allé. Mycket har jag smajlat lite vemodigt åt, en del har fått mig att brista ut i gapskratt. Lite tårar har tillrat. Ca en tredjedel har åkt rätt ner i “runda arkivet”.  Nåt ska jag försöka dela med mig av. Dikterna till exempel, åtminstone nån av dem.

 

Kärleken till en häst

En vän i henne jag fann
Jag svek
Trodde jag hittat en kompis
Men blev själv sviken
Tillbaks till henne jag gick
Hon tog glatt emot mig
Återigen jag svek henne
Denna gång för en man
Han var den rätte för mig
Jag ej den rätta för honom
Även denna gång tog hon
emot mig utan bitterhet eller ironi
Bara detta jag säga kan
Hon är min bästa vän
nu och för alltid
Corsita

 

Den dikten skrev jag den 14 november 1975, om tyder allt rätt som står där i blocket så var det tre dagar efter en stooor hjärtesorg. Djuren har varit som en fast klippa för mig genom årens sorger. Och jag är så tacksam för vart och ett jag har fått lära känna.

 

Här är ett av fotona jag hittade, det är min pappa med hatten käckt på svaj. Jag är nästan säker på att det är taget i Mjölby men har ingen aning om vilket år. Att det är vinter och snö, det är jag i alla fall helt säker på.

Och här, en bild på mig. Har för mig att det togs i samband med att jag fick förnya mitt kört pga efternamnsbytet iom giftermålet. Alltså måste det vara taget runt årsskiftet 89-90.

 

 

Till sist vill jag dela med mig av tre hästar. Tre som jag ritat.  Två av dem är jag nöjd med, den tredje…. Tja… Tror jag var ganska nöjd då iaf.

Detta var en del av mitt förflutna, nu är jag tillbaka i realtid. Och jag är mycket medveten om att min hund är inne i en fällningsperiod, så på min dagordning står nu en vals med snabeldraken. Lev väl tills nästa gång, kära läsare av min för tillfället högst sporadiska blogg.

Min Prins är ingen djävla hund

 

Vi rör oss ju av förklarliga skäl inte så mycket i byn, dagtid. Inte när det är sol och folk i allmänhet är ute. Idag skulle jag i alla fall ner till Lanthandeln för att posta ett brev. Vi stötte på en mamma och ett barn. Tellus älskar barn och han älskar människor. Det är långt ifrån alla som älskar honom… Han är stor, han är klumpig, han hälsar översvallande rottigt på folk han möter. Det misstolkas oftast som ilska. De ser inte den frenetiskt viftande svansen. De ser inte den glada blicken i hans ögon. De ser bara att han vill fram till dem. Fort. Och så “morrar” han. Vad han gör är att tala om att: Åhh, vad jag är glad att se dig, klappa mig. Men det ligger honom i fatet att han är rottweiler. Rottisar “snackar” oftast mycket. Och så är de stora. Och farliga. Och så är de ju rottweilrar.

Hur som helst, han hälsade på mamman och barnet. Moder slet åt sig flickan och sa åt mig att hålla i min djävla hund. Han är ingen djävla hund svarade jag. Och får då det mycket insiktsfulla svaret. Han är ju rottweiler! Jag vräkte ur mig något om att döma efter ras. Bortkastat. Mamman ilade iväg med barnet vid handen.

Nu är jag inte alls oförstående för att människor blir rädda. Tvärtom! Jag HAR en stor hund, han är överväldigande. Men att kategoriskt döma ut honom bara för att han är en rottis… Det är det som retar mig. Det är väl ungefär som om jag skulle döma henne för att hon har glasögon, hon kan ju inte se riktigt då.

Fördomar är farliga, de ställer till väldigt mycket här på jorden. Jag är inte utan själv men jag är medveten om det (hoppas jag) och försöker ha ett öppet sinne. Men ge er inte på mina nära och kära utan en mycket välgrundad anledning, då tänder jag. Och det rejält!

Jag hoppas att den lilla flickan inte blev helt förskräckt och kommer att framleva sitt liv i hundrädsla. Jag vet ju att Prinsen på sin höjd hade kunnat välta barnet i sin iver att komma fram och hälsa. Men skulle aldrig medvetet skada. Aldrig!

Fantasi och fantastiska vänner

 

Att ha fantasi är att vara berikad med en gåva som kan förflytta en till de mest underbara platser. Men tro mig det är inte alltid en välsignelse med denna gåva. Den sätter fart även vid de mest ovälkomna tillfällen. Som i går när jag var inne på lasarettets bröstenhet för en rutinkoll efter skadan jag fick när jag trillade med cykeln.

Jag visste ju redan innan att jag skulle röntgas, så den biten var okej. Det här med ultraljudet var ju också okej, de ser ju andra saker med det. Men när doktorn tog så lång tid på sig vid ultraljudet… Då kickade min livliga fantasi in. Och jag kan garantera att när de talade om att de skulle sticka mig i bröstet för att göra cytologiprov, då skenade den. Dessutom har jag en nästan manisk skräck för nålstick, det gjorde inte saken bättre.

Hursomhelst, efter att bara några få tårar tillrat nerför mina kinder hade jag lyckats genomlida även tre nålstick i mitt högra bröst. Men det surrade fortfarande som ett par bikupor i min hjärna. Jag tog till en livlina och ringde en vän. Hade tur och han var hemma så jag tog bussen dit.

Han lyssnade och peppade om vartannat, bjöd på kaffe och lyssnade tålmodigt på mig. Jag fick upp näsan ovanför vattenytan och sålunda styrkt tog jag bussen hem till min Prins.

På väg hem fick jag en mental hjärnsmäll, det var ju den siste i månaden och jag hade grejor kvar i garaget som skulle vara tömt den dagen. Ringde sonen som lovat hjälpa mig men han kunde inte komma. Så jag satte geniknölarna i arbete och det bästa jag kom fram till var att låna en skottkärra av en granne. Sagt och gjort, lånade skottkärran och travade ner till garaget. Lastade med möda upp motionscykeln på skottkärran och körde hem den. Det höll på att ta kål på min rygg.

Då “materialiserade” sig en ängel i form av min närmaste granne. Han lyfte in cykeln och följde med mig ner för att hämta det sista. Trött, orolig och med en hemsk värk i rygg och ben flödade tårarna över på mig. Denna underbara granne pratade med mig, lockade mig till skratt och körde hem det allra sista från garaget.  Även han lyssnade, peppade och gjorde sitt bästa för att “tala förstånd” med mig.

Nu är garagebekymret ur världen, jag ska vänta på provsvaret utan att ta ut något i förskott (i alla fall försöka). Jag är glad att ha vänner som så oförbehållslöst ställer upp. Jag har sagt det så många gånger förut men det kan inte sägas för många gånger: Vad vore livet utan vänner? Jag är så glad att ha er och jag tycker om er! Jag inser att jag är mycket lyckligt lottad med så underbara vänner. Både IRL och här i cybern.

Hjärtekram till er alla!

 

Det är de små, små detaljerna

 

 

Efter att ha hämtat sonen på Knutpunkten och levererat honom till hans hem (för tredje arla morgonen på raken) kör jag sakta hem genom det nymornade landskapet och njuter. Om jag bortser från pengar så anser jag mig vara ofantligt rik. Jag har fått gåvan att uppfatta de små glädjeämnena i livet och därtill uppskatta dem. Doften av våt sommarvarm asfalt, en smekning av en ljum vind genom mitt hår, ljudet från den avlägset drillande lärkan, synen av myggens flygkarusell ovanför vattenytan på ån, smaken av ett solvarmt smultron, ett SMS från en god vän. Och inte minst skuggan av den viftande svansen på min Prins genom ytterdörrens ljusinsläpp när jag går in på grusgången härhemma.

På grund av Tellus sjukdom, discoid lupus, så tar vi det mycket lugnt med att vistas i solen, men ut måst vi ju ändå. Då blir det att vi tillbringar en del tid i skuggan under de mäktiga popplarna och de slanka björkarna på andra sidan vägen. Där flyter ån fram och där finns det ett antal olika små invånare. Olika sländor framlever sina korta liv där och den vackraste av dem är nog den metalliskt blåsvarta varianten. Den är väldigt svårflörtad när det gäller att fånga den med kameran, men underbart vacker. Den ser nästan ut som om den kunde vara hämtad ur en saga.

Vatten betyder även myggor, denna ökända lilla plågoande. Men att sitta och titta på deras eget “Daytona 500” ger mig en oväntad ro. Man skulle ju kunna tro att det är stressande att titta på när de flyger runt, runt, runt. Det ena varvet efter det andra. Men för mig är det tvärtom, det ger lugn och ro till själen.

I vassen kvittrar sångare av en eller annan art. Dess kvintilerande står inte näktergalen långt efter. Mycket skygg är den så jag har bara en liten aning om hur den ser ut.  Men jag klarar att njuta av sången fullt ut ändå. Njutning för örat.

Paddor, grodor och salamandrar finns i överflöd. Sen finns ju de enstaka gästerna. Gammelgäddan som jag sett en endaste gång, men den fick mig att bara stå och stirra. Kom på mig själv att stå där med öppen mun och bara fånglo. Och att den var stor det vet jag tack vare det islängda cykelhjulet som låg under den stora fisken. Annars är det ju lätt att ta fel på storleken genom vattnets brytning. Ett par gånger har jag sett mårddjur, vilken av de små gynnarna det är vet jag inte. I år har vi en häger som håller till vid ån. Jag vet inte vem av oss som leder när det gäller att skrämmas, den eller jag och min lille vovve.

På våra promenader hittar vi mycket som jag kan stoppa i munnen och njuta av. Det finns smultron, hallon, krusbär, jordgubbar, röda och vita vinbär, äpplen, plommon, päron, körsbär, rabarber och krikon.  Smultronen växer så rikligt att jag ibland har ätit mig mätt på dem. Njutning för gommen.

När vi går utmed ån så går vi sommartid genom ett veritabelt gräshav, gräset växer högt i den bördiga jordmånen. Nu räcker det mig en bra bit över midjan. Där växer hundkex, malva, vitmåra, lupiner och oxtunga. I den magrare jorden utmed järnvägen hittar jag liten blåklocka, vildpersilja, rödfibbla, rödklöver, alsikeklöver, vitklöver och rallarfröjd. Njutning för ögat.

Bortåt bollplanen växer ett bestånd med balsampopplar. Vid gynnsam vind kan jag ana doften ända hem, den lägger sig som en smekning över byn. Jag har funderat på om jag inte ska försöka flytta några av de små skotten, så de kan få växa tvärsöver vägen här. Njutning för näsan.

Promenaderna med Prinsen, när han hittar nåt som luktar intressant och svansen vajar. När han rullar sig njutningsfullt i gräset. När han träffar en artfrände och leker glatt. Det är i hög grad en njutning för hjärtat och själen.

Jag är verkligen riktigt förmögen! Jag är en rik knös!

Till er

Det hela beror enbart på bloggtorka, inget annat. Jag har inte den rätta gnistan att skriva, tycker liksom inte att det händer nåt. Inget som jag vill lägga ut till offentlig beskådning. Men visst, det finns små bloggembryon i min smått(?) förvirrade lilla hjärna. Men jag har inte en aaaaning om hur lång havandeskapstiden är. Eller om de överhuvudtaget kommer att bli färdigväxta. Men jag blir såååå oerhört glad när jag får meddelande om att någon av mina vänner/bloggföljare har lämnat någon kommentar. Varm i hjärtat!