Circle of life

Det är på inget vis så att våra känslor förminskas men över tid så mildras smärta. Jag kom på mig själv att faktiskt njuta av morgonen. En minusgrad och solsken, en god mugg te, ett hem som är mitt eget... Just i det ögonblicket som jag kom på mig själv med att må bra, for en känsla av skuld genom mig. Men vis som jag är tog jag den genast i örat och körde ut den. Ja, jag har nyligen förlorat min allra närmaste vän. Ja, jag sörjer. Men livet är nu så vist inrättat att smärta är en känsla som mildras... Om det inte varit på det viset så hade vi, som ras, inte ens existerat.

Det är både tillåtet och önskvärt att vi känner glädje och livslust, även efter en förlust av en god och nära vän. Precis som det är tillåtet och önskvärt att vi känner sorg och uttrycker den när det hemska drabbar oss. Min saknad blir inte mindre värd för att jag kan glädjas åt det goda som finns kvar. Tvärtom så är det en hyllning till livet självt och till Tellus. Han var en positiv och livsglad hund. Och jag tror att han viftar lite extra på svansen däruppe i himlen varje gång jag skrattar.

Tellus, min Prins

Det ligger som en böld i mig. Vetskapen att han är borta och inte kommer tillbaka. Men som vanligt är inte hjärta och hjärna helt synkade. Förståndet vet men inte känslorna. Jag nuddar bölden lite då och då och den värker. Jag vågar inte peta för mycket i den, inte på en gång. Men jag vet ju att jag måste få hål på den för att den ska kunna läka ut. OM den nu gör det, helt och hållet...

Jag tillåter mig att gråta lite ibland. Det är som att balansera på en lina. Måste lätta på trycket för att det inte ska explodera men vågar inte helt släppa taget. Det är också som att sitta i en gunga med långt rep. Än så är jag högt uppe, kan andas utan tryck över bröstet och blicka framåt. Än så har gungan svingat neråt, tårarna trillar och jag har bara utsikt bakåt. Saknar...

Förståndet vet att det går inte över men med tiden kommer det är mildras, de goda stunderna kommer att lysa starkt i minnets galleri. Känslorna har inte det förståndet utan lever helt i nuet. Jag är en enda röra av båda delar. Jag kan skratta men skrattet sätter sig en aning in halsen, jag kan planera framåt men än så länge är det utan någon större glädje eller entusiasm.

Just idag på morgonen har jag haft en enorm dipp. Just idag är jag tacksam att jag inte är hemma utan befinner mig hos en av mina mycket goda vänner. Just idag är jag tacksam att jag har blivit omkramad. Just idag är känslan av saknad mycket tung.

Men mitt i allt så är jag så hjärtinnerligt tacksam för de åren jag fick med min älskade Tellus. Pga av hans lupus så visste jag ju att han inte skulle bli riktigt gammal, så sedan han fyllde fem så har varje månad, varje vecka varit en tid av extra nåd. Han var en stor och varm personlighet och jag vet att han har gjort ett tassavtryck i mångas hjärtan.

Nu tumlar han runt i evigheten, utan sjukdomar och problem. Han är tillsammans med dem som gått före. Han får vara nära sina bästa vänner, Sigge och Dina. 

DU!

Med ett par lätta snarkningar och en viftning på svansen somnade du in på min arm...

Jag har ett stort tomrum i mitt hjärta. Det som är kvar värker...

Så småningom kommer den värsta smärtan att sakta klinga av, jag vet det. Men det är ju här och nu jag är. Ensam. Utan dig. Du gav mig så oerhört mycket och jag är tacksam för det. Kommer att bevara minnet av dig i mitt hjärta.

Det som är märkbart nu är hur mycket en annan själ kan fylla ens tillvaro. Du var inte ljudlig, inte ofta. Men det är så oerhört, fruktansvärt, skrämmande tyst här.

Jag vaknade tidigt idag, fylld av goda föresatser. Det började bra. Jag tog resterande bajspåsar och gick bort och gav dem till Akilles matte. Din soffa baxade jag ut på gården. Men när jag plockade ner dina koppel, sele och halsband från kroken... då brast det för mig. Du kommer inte tillbaka! Du är borta...

Och jag saknar dig så fruktansvärt!!!  

Om du

Sitter i en kram

...och lyssnar på eggande musik som ger mig en sådan otrolig inre frid. Jag är inte ledsen, tårarna rullar sakta nerför mina kinder. Jag är, glad, tacksam, tom, förhoppningsfull, väntande, förväntande, upprörd, rörd, förvirrad... Har aldrig varit mer säker på vem jag är. Önskar bara att kramen varit två starka armar. Genom fönstret ser jag en underbart jämngrå novemberhimmel som gråter regn. Jag ser ett levande tegeltak, vackert i sitt behov av en tvagning. Njuter musiken... ett tag till... känner saknad...

Fundring

 

Varför finns det i den kyrkliga vigselakten en “friskrivningsklausul”? …till döden skiljer oss åt.

Ett löfte i kyrkan borde ju vara förbi döden!

Har kan de?

Nu ska jag berätta en historia.
Det finns 7 personer med i den.
P - bor på bottenplan i ett äldre flerfamiljshus och har bott där ett tag.
Gänget på fyra personer som flyttar in ovanpå P - S, T, U och X.
Hyresvärdarna - H och V.

Det hela börjar med att någon/några ur gänget står utanför P's fönster och håller liv. P öppnar fönstret och ber dem att dämpa sig lite. Gänget tycker att P ska komma ut och tala om det, vilket P gör. Vilket han inte skulle ha gjort! P blir påhoppad av hela gänget som slår ner honom. U sitter på honom, X sparkar honom i huvudet. Många gånger. S och T sparkar på kroppen. Till saken hör att P är astmatiker och dessutom bär på ytterligare en allvarlig sjukdom.

När han var nära kvävning, med andra ord, nära att dö då händer det faktiskt ett under. Polisen dyker upp när de verkligen behövs. Och P slipper kila vidare denna gången. Men en sjukhusvistelse och diverse kvarstående men drabbar honom.

Man skulle ju kunna tycka att H och V i alla fall skulle ta någon liten ställning för den drabbade P. Men... Han blir vräkt! Och gänget får bo kvar.

Vad och om det ligger något mer bakom har jag ingen aning om, men hur som helst så är detta beteende inte okej i mina ögon. Och detta, mina vänner är en sann historia. Idag. I Sverige...